Aftonbladet – 19 maj 1835, sida 3

STUDHARSLklR, ULIUIE VEM ISO TLA om FJ IT at Pp IStE HT nast skingrade sig, men endast för att smyga tillsammans iger, så fort busen var borta. Ena Hr Maihieu bar under denna oroliga tid lagt ned sin fabriksröre!se och köpt sig en malmgård tätt utanför vallarna af Paris, för att der i lugn och ro lefva på sina kapitaler. F. d. fabrikören hör till detta slags folk, som äro en af de våra på samma gång hos hund och katt; det vill säga, en förståndig, försigtig och välbetinkt man, Frondörerne räkna på honom, sårom en rik och oberoende borgare, och, som han sjelf säger, han önskar så in nerligt som någoa att despotismens hydra måtte vända benen i vädret, men — han riskerar ju möjligen derigenom alla de större och mindre summor, för hvilka åtskilliga af hofvets yppersta Her äro nog förbindliga att stå i förbindeise uti den hjelpsamma kapitalistens räkenskaper. Intet under således att han är rätt belåten, när han omsider kommer hem från en långsam postering, som han naturligtvis icke kunnat undandraga sig, utan att alldeles bryta med sina goda vänner: frondörerna, och med bantleret och hillebården får kasta af sig all vidare omtanka och sorg för fäderneslandet, åtminstone till nästa postering. Oaktadt sin personliga försigtighet har han likväl, gudnås, icke kunnat förhindra den revolutionära smittan att gripa omkring sig inom familjen; sjelfva trädgårdsmästaren tyckes ha sin ezen lilla mening om saker och ting, och kallar hushållerskan för en rigtig Mazarinska3 och Didier, sonen i huset, har onekligen rätt lofvande anslag till en äkta frondör; den unga herren är temligea he lefrad, talar ur en ganska bestämd och myndig ton, och öfvar sig oförtrutet i sina tempo med musköten. Härtill kommer, att Hertiginnan af Longueville, en af frondens törnämsta ledare, hvilken han engång hört tala till folket, gjort på den beskedliga gossen ett lifligt intryck, något hvarför han icke undgår att af sin kusin och fästmö uppbära de subtilaste bannor, och allt detta med sätta. Nu är historien den: Mazarin, som jemte Drottningen och hofvet måste Tetirera till St. Germain, är betänkt på att ingå i underhandlingar med några af insurgenternes? chefer, i afsigt att genom någon liten eftergifvenhet förmå dem öppna Paris portar åt honomw. En för detta ändamål befullmägtigad gunstling hos hans eminens, en markis de Jarsay, inträffar nu en vacker dag vid stadsvallen, hos f. d. fabrikören, med hvilken han redan för längesen har en liten penningbekantskap; han förespeglar honom hurusom Kard nalen, innan man vet ordet af, är herre öfver staden, och hur vigtigt det sedan vore att ha sina affärer på god fot med den höga herren; Kardinalen hade händelsevis kommit att föra talet på sin gamla trotjenare Mathieu; han, markisen, hade svarat: det är en hederspacha, på hvilken vi fullt och fast kunna lita, och han måste först och främst på belönivgslistan. Det är således afgjordt att den goda vännen Matbieu har ett hofchargediplom så godt som i fickan. Mathieu bugar sig aldrasomödmjukast; z djupet af sin själ har han alltid varit kardinalens sak tillgifven, och i fall han kan vara nyttig till något, så gudbevars! Markisen rycker nu fram med sjelfva bufvudfrågan, ett förslag att få begagna. sig af fabrikörens gästfrihet till en hemlig sammankomst med negociatörerna från staden; hans hus ligger så lungt och afsides. Mathieu söker slingra sig undan; men markisen tyder hbans ord till det bästa, och saken är således afgjord; en bal skall ställas till i huset under sjelfva konferensen, för att så mycket säkrare afleda all skymt af misstanka. I detsamma bultar det på dörren; markisen får gömma sig i ett sidorum, och Herr Perinet inträder, en frondör från topp till tå, som under oroligheterna kastat bort pennan och gripit till svärdet. Aldrig har någon med varmare omfamningar mottagit en god vän, än Mathieu sin hederlige Perinet; aldrig har välviljan blifvit mera slätt besvarad. Hr Perinet drager icke i betänkande att ankl:ga sin vän för likgiltiget i hvad som rörer det allmänna, ech föreställer honom att ban bos frondea är rätt illa misstänkt. Hvem bar grymmare blifvit misskänd? har inte han, Mathieu, visat sig så varm som trots någon, har ban inte nyss kommit hem från en postering? i djupet af sin själ har han alltid varit folkets sak tillgifven. Och Perinet återtar då sin beskyllning, med den. aldra bästa tanke om sin vän; och Mäthieu anteckrar sig på en lista för insamling af medel tll troppars värfvande mot kardinalen, sedan han först genom ep fint lyckats förmå Perinet till afprutning af summan med en I