Aftonbladet – 11 maj 1835, sida 2

(Införes på begäran.) ANTI-KERITIK. Den stränga kritik, som i N:o 13 för den 14 sisil. Febiuari blifvit införd i Aftontidningen öfver den vid Lunds akademie utgångna Jul-kalendern Herta, finner Ins. hvarken vara billig eller grundlig. Insändaren kan icke biträda Rec:s omdöme, att den Novell, som tecknar Eric XIV:s hof, är under all kritik; tvärtom är den icke blott väl förfaitad, utan den har rfillika ett eget interesse för hvarje svensk läsare. Det var rätt nöjsamt, att få läsa något om en Dotter af Gustaf Vasa, helst vi från barndomen läst så mycket om den Store Konungens söner. Efter svenska nationen icke läst hvad Tobias Westenhjelm, Ezgidius Girs, Jobus Ludolphus, knappt hvad Tegel och Loccenius skrifvit om Gustaf Vasa; då känner den likväl allmänt af Celsi historia, att den skönaste af Gustaf d. I:s döttrar hade öden, som liknade en roman; det gick med henne, som med Carl d. Stores Emma, att hon lät den första kärleken förföra sig; med den skillnad att Carl föriät Eginhard, och gjorde honom till svärson, Riks Canceller och Biograph; men Gustaf deremot var så hård mot den tjuzoåriga Tyske Prinsen, hvilken hade sökt sin väg till den adertonåriga sköna Prisessans sofkammare, att han lät prinsen ilång tid försmäkta i fängelse under fruktan att blifva till döden dömd; och han blef ej lössläpt ur fängelset, förän flera mögtiga utländske furstar jemte hoteise af krig gjorde förbön för honom, då den unge prinsen likväl icke blef befriad utan mot siora böter, samt värjo-ed. Gustaf var ej tillfreds med den unga prinsessans försäkran om yrgliogens sedesamhet, emedan han troligen med den första kärlekens renhet endast talat om Månen och stjernorna, utan ynglingen blef tvungen att fria Prinsessans oskuld med ed. Emedleriid blef prin:en, som friat till prinsess. så modfäld öfver fr:eriets förlepp, att han aldrig wille gifta sig, och icke ens ville uragås med fruntimmer; och då samma prinsessa, hvars syster var gift med Prinsens broder, flera år derefter reste till Tyskland, för att besöka sin syster och äfven för att få tala med sin fordna trolofvade, hade prinsen fått så svåra bekymmer öfver sin aflagda värje-ed, att han vid prinsessans ankomst dolde sig undan och lät prinsessan förgäfves anmäla sin önskar. Han glömde att den misstanksamme Eric och den hårdbjertade Gustaf icke hade skolat bespeja deras hemliga samta!. Historien onitalar ingenstädes med hvad sinnesförfattsning den sköna Svenska Prinsesian erfor oböjligheten af Piinsens beslut. Men Ins. boppas att läsaren skall medgifva att i lika fall var Carl d. store om icke klokare och förståndigare, än Gustaf d. I, åtminstone ädlare, mildare och försonligare; äfvensom att i vår tid plägar en värjo-ed ej gå en tillbedjare så hårdt till sinnes, helst vi dessutom alla taga för afgjort, ait Piinsen var oskyldig, såsom lefvande i en allyarsam tid, innan Tegners snillrika pcöm: Förlofvade och gifte hunnit tillvinna sig mästa sken af trovärdighet. Rec: klandrar L-as sånger, för det de andas så ytterlig sjuklighet och svårmod. Men Youngs nätter äro ärnu svärmodigare, men likväl mäsierstycken: ett Engelskt skaldestycke Kyrkogården är den melankoliska sinnesförfattnipgens triumi, ecch gjorde sin författare odödlig. Poesin bar en glad och en sorglig sida; skalden har rätt ai teckna själens och lifvets bild i ljusare eller mörkare färgor; det beror allenast derpå, hvilken åsigt ban välja; ty den är subjektiv; och konstdomarn har icke riält att i sådant afseende föreskrifva honom lagar och säga, du är sorglig som en vinterlijay men du bör vara liflig och glad och ypP:g scm en ros i solens strå1ar, eller åtminstore ljut och försmägtande som en nattviol i sommarrattens doftande flägt. Ins. hyser tvärtom den öfvertygelsen, att själen är i de melankoliska ögonblicken mest stämd för en poetisk ingifvelse. I annat fall skulle man tro, att vår tid hade alldeles förgätit den olycklige Lidner, hvilken äfven lefde i Lund, under betryckta omständigheter, då han skref det sköra stycket året 17933, Scm ien