Aftonbladet – 8 maj 1835, sida 2

Riddarhus-Utskottets betänkande till Ridd. och Adeln angående Hr Crusenstolpes anförande vid den s. k. nefas-justeringen, lyder med förbigående af sjelfva reciten, som tö:jer: Om det nu tillhörde Utskottet att i allmänhet yttra sig öfver lämpligheten eller olämpligheten af det anwmärkta u!ttrycket, så skulle Utskottet, följande sin känsla för det i offentliga lifvet passande och tillbösliga, visserligen icke tveka i uttalandet af den opinion, att Hr Crusenstolpes ifrågavarande uttryck, taget i hvilken mening som helst, svårligen synes kunna stå tillsammans med det lugn i öfverläggningen och den värdighet i handliingssätt, som, efter Utskottets tanka, med skäl kan fordras på ett rumyder ärendernas vigt påkaliar att man icke. hvarken på skämt eller allvar, begagnar ett språk, som, :jelf passioneradt, lätt kan gifva anledning till passioners väckande hos andra och till derifrån härleda öfverilade beslut. Men grundlagen, vid hvars stiftande man icke glömde, att individualiteten hos enskilda talare möjligen kan någoa gång förleda dem att, under loppet af en hfligare diskussion, mot sin vilja öfverträda gransen för det3i allmänhet skickliga och tillbörliga, har af nödig omtanka för helgden af Riksdagsmannens fria yttranderätt, oeh för att ej på denna eljest lätta väg öppna fältet för Partisinnets förföljelser, icke uoderkastat öfyerträdelser af nämde art någon pröfning, ledande till ansvarspåföljd för talaren, med mindre öfverträdelsen tillika innebär en personlig förolämpning, för hvilken hvarje medborgare, enligt allmän lag, är berättigad till upprättelse; och Utskottets häraf begränsade rättighet och pligt tillhör det således endast att tillse, i hvad mon Hr Crusenstolpes yttrande, på sätt påstådt blifvit, är att anse såsom personligen förolämpande, samt, i sådant fall, om och till hvad grid ansvarspåtöljd derå bör följa, i enlighet med 30 g Riddarhusordningen. Vid företagande af denna, Utskottet sålunda tillkommande, pröfning, har Utskottet derjemte, utgående från den grundsats, att riksdagsmannens yttranderätt i tal, uti intet fall kan anses inskränkt inom trångare gränsor, än som finnas stadgade för yttranderätten i tryckt skrift — helst den förres talfriket, i åtskilliga delar, uttryckligen, genom grundlagen, blifvit utsträckt öfver tryckfriheten — ansett sig, i sin åtgärd, bundet vid trycktrihetslagens, för pröfningen af en tryckt skrift eller ansvaret för densamma gifna föreskrift, att de, på hvilka en sådan pröfning ankomma kan, i fall, som tvetydiga syvas, heldre böra fria än fälla, och alltid -mera fästa sin uppmärksamhet på ämnets och tankens, än på uttryckets lagstridighet, på I skriftens åsyftning, än på framställningssättet; dock; utan