Aftonbladet – 1 maj 1835, sida 3

sta Bangen. ro c) VvviKkely, jeg ar saker på att han är en elak menniska, och som icke sfåger annat än osanningai. Min bror zejorde mig en förfärlig målning af farorna på bafset, och de ännu grymmare olyckor, som väntade mig till lands. Det är för-sent, svarade jag, jag har gifvit mitt ord åt Bogue, och de röda männens ära skulle lida om jag ej höll det. Vi lemnade NewYort; efter 24 solar ankommo vi till Liverpool. Knappt hade jag satt foten i land, förrän jag i min enfald begarde att blifva förd till Konungen. Wikely smålog och svarade, att det var mång: bösshåll, ja till och med kanonhåll, från Liverpool till den stora byn, der Konungen af England bodde. Han avförde temmeligen goda skäl för att öfvertyga mig, att vi borde dröja qvar der vi voro, tills vi fingo befa lning af vår stora fader att resa. Darren derpå föreslog Wikely, att vi skulle gå pi spektaklet, för att fördrifva tiden; vi samtyckte dertill med nöjs Man lät oss taga plats i en loge. De hvita mäanen helsade oss med bifallsrop, hvarpå jag svarade på Chippewayspråket: De röda männen hofva skickat mig hit, för att fastare tillknyta de band, om förena dem med:barnen af vår store gemensamise fader. Jag vet icke om man fö:stod dessa ord, men bifallsropen fördubblades. Wikely sade mig, att bifallsropen uttryckte de hvita männens önskan attse oss med mera b:qvämlighet, och att vi kunde uppfylla den, om wi ville stiga ned på teatern. Vi skyndade att efterkomma denna begäran, och sedermera fick jag veta, att Wikely ingått kontrakt med entreprenören, att vi skulle visa o:s på teatern. På lika sätt tilgick det i Manchester och i Birmingham. Ända hitvlls bade jag i min enfald trott, att vi reste på vår store faders bekostnad. W-kely icke blott försärrade mig att ban fick penningar för vår räknisg, utan tiliade äfren att han icke var i stånd att dela dem med oss, emedan hans kassör giipit till flykten, och tagit med sig alltsammans. Då jag nu gjorde honom förebråelser för hans uppförande, sade Wikely, att när vi kommo till den. stora byn, som kalias London, skulle vi få riklig ersättning, att Konungen af England skulle gifva honom för vår räkning en hel hattkulle full med bankosedlar, och att vi skulle få allt hvad vi önskade i ötverflöd. Morgonen: derpå sade: mig tolken :Dunord , attWikely rest till London, för att der skaffa sig penningar, och att han om tvense dagar skulle komma åter. Två solar gingo ned, och Wikely syntes icke mera till. i För att r.ga vår olycka, kom värden, hos hvilken vi bodde, och sad: mig att han icke kunde hysa oss längre, stack mig 4 skilling i handen, för att dermed söka skaffa oss ett annat qvarter, och viste oss höfligt på porten. En annan medlid:am hvit man gaf ytterligare 4 skilling åt vår tolk. Men denna ringa summa var snart slut. Mon stackars hustru, min syster, mina sex män och jag, tillbragte tvenne nätter å rad på galan, utan skydd eemot regnet, som föll i stora strömmar. En Hr Gale, som hade gjort öfverresan från NewYork på samma skepp som vi, mötte mig solen derefter på gatan i Birmisgbam. Rörd af vår bedröfliga belägenhet tog han oss under sitt beskydd, och förde oss till London, der han presenterade Oss, iCke för Konusgen i den stora byn, men för direkören öfver Victoria theatern, Vi underkastade oss vårt öde, att der visa oss för penningar. Knappt var en half vecka förfluten, förräs jag förlorade min stackars hustru. Nigra dagar derefter dog en af våra röda män. tan efterlemnar i vår by enka och fem barn. Då jag återkommer till min hembygd, skall denna olyckliga familj fråga mig hvar MilJ:ac-Schiran är; de stela fråga mig hvem som hädanefter skall gå på jagt, för att skaffa dem föda, och hveta som skall plantera deras mais, Mitt bjerta sar förkrossadt af dessa förfärliga olyekor; dock uppfyllde jag de förbi: detser jag ingått med iheaterduektöre , och visare mig hvarje afton på scenin. Nya oycker bafva hopat si öiver mig. J.g har biifvit anklagad att hafva illa behandlat en ten flicka, ett brott som Jeg icke är i stånd att begå. Redan hafva de hvita männen gjo:t mig rättvisa, och cen store anden, som läser i alla hjertan, känner min oskuld. Ett offer för teaterdi:ektörns bankrutt, önskar jag blott att. få återvända till mitt fåd:rnesland, och a.håller att chefen i den stora byn (Lordmayorn) ville gifva i mig, ett betyg, som kan beveka vår store faders mi