Aftonbladet – 24 april 1835, sida 3

utomordentliga framgång? månne åsyuen af de blå sparrlakanen, som dragas för teatern 1 stället för ridån? Bakom gardinen visas dock mycket, som syves böra ådraga sig uppmärksamhet. Der finnes ett ypperligt tillfille för dem, som äro roade att se bruden; och svårligen kan man önska sig en mera täck och intagande. De, som, vid larmsk.tten och brandsignalerna, basta ut för att gå till eldes, kunna här med vida mindre omsk blifva tillfredsställde. De, som intressera sig för tiggare, tjafsar och polis, komma icke heller hit förgäfves. Krutrök vankas väl icke, men i stället ångan af en cigarr, hvilket, åtmirstone från scenen, är en nouveautd. Man ser vidare en gammal aktningsvärd man, så lång hav var, ramia hufvudstupa ner i strömmen; ceh Ins. vädjar till alla dem, som spärrade Nosrbro, då endastett par korrektionister gjorde en dylik kullesbytta från den såkallade spången, om icke detta bör göra effckt. Slutligen finnes, för älskare af ktällarseener, en sådan, fullt ut lika betäaoklig, som de af salig Fredman skildrade, hvilka med vida mindre skäl ådragit sig så många fi donc! Men af allt detta torde likväl icke låta förklara sig den lycka, fostersonen gjort hos Publiken. Ins. älskar att tro, att mindre handlingens ide, an de handlande personerne ti!llvunnit pjesen detia bifall. För hvarje teaterns vän måste det vara på det högsta tillf:edsställande, att se Mawsell Högqvist uti Amelies rol utveckla en talang, som man, oaktadt heanes oupphbörliga framsteg förut på konstens bana, hittils endast kunnat ana, och hvarigenom Mamsell Högqvist på en ging erhllit ett rättvist anspråk att räkvas till artister af första rangen. Den barnsliga ömheten i strid med moderskärleker: detia förtviflans utbrott, då, för att frälsa sonens lif, den olyckliga bemligheten måste yppas: den i verldens ögon vanärade qvinnans resignation: den sista svåra bekännelsen för den bedragne maken: denna blandning af fasa och förtjusning, då han ger sig tillkänna såsom brottets upphofsman, hafva af Mamsell Högqvist blifvit återgifne på ett sätt, som lemnar intet öfrigt att önska. Mamsell Högqrist är, i dubbelt hänstende, en af scenens skönaste prydnader. Hr Alm!öfs rol, ehuru på intet sält jemförlig med de större uti hvilka Hr Almlöf redan utvecklat hela sitt mästarskap, lämnar dock flere tillfsllen att på åskådaren göra-ett djupt intryck. Då b öllopsfesten genom bydomarens ankomst så plötsligt och förskräckligt afbrytes, hvilken sann känsla af smärta och kränkt kärlek ligger ej i detta enda utrop: Store Gud! och den af hederskänslan sedan förestafvade befallningen till husaren: håll allt i ordning till min afresa! Man måste höra cecb se Hr Almlöf, för att kunna rätt förstå betydtlsen af dessa ord. Mamsell Westerdahl, såsom Felix, är förtjusgnde. Ingen kan, utan deltagande och rörelse, följa det arma barnet genom de äfventyr ech faror, som möta på dess väg från bemmet. Mamsell Westerdahl har äfven till en alldeles otrolig grad förstått att tillegoa sig hållningen af vårt kön; och det skalkaktiga väsendet, som uppenbarar sig i hela första tablån, synes endast kunna tillhöra en verklig pojke.