Aftonbladet – 15 april 1835, sida 3

FANTASI På SJUKSÄNGEN, Ett. tråkigt göra att vara sjuk! Och ve den dagen det kom i bruk; Väl tiden går, ty hon kan ej annat, Men långsamt går hon likväl, förbannadt. Man liknar tiden än vid en vil, Än vid ett störtfa!l, än vid en il: Hvad dessa bilder dock äro fadda! Mig arme tyckes han lik en padda; Ty som ett skottår är dagen lång, Och när han somnat till slut en gång, Då kommer natten, du milde fader! Så trög som trenne Olympiader. O, fick jag köra Solgudens vagn, Då skulle hästarna göra gagn! Och fick jag Luna vikariera, Med stormsteg skulle jag då marchera. — Snart bara skuggan jag ligger här: Eldgaffein mot mig en Domprost är; Ty kommer handen refbenen nära, Så kan hen sig mot de hvassa skära. Min näsa blifvit så tunn att man Beqvämligt genom den läsa kan, Och rygg och mage nu helt behändigt Väl kunna kyssa hvarann invändigt. Hvar sena blifvit ett tunt gelte En maklig föda för maskarne. Jag fåfängt sökt och jag fåfängt letat, Jag kan ej finna hvar vaden sctat, Dock knäna växa när vador gå: De nu som dufstag på stänger stå, Men tar jag spegeln att mig betrakta, Då får jag rysa och bedja sakta. Så högt kindknotorna skjutit opp Att man kan hisna från dess topp, All verldens ordning vi härvid röja: Att på ruiner skall allt sig höja, — Om kinden fordom har ägt en ros, Så är den nu, på min ära, kos, Och fanns det eld i mitt stackars öga Har han sitt urhem sökt opp — det höga. Med mumien ville jag byta färg Och hrearför ej med detsamma märg? Ty rimmet fordrar sin rält omsider, Och skall den fordra i alla tider. — Men min omgifning är värst af allt, Ja, värre nästan än min gestalt, Ej minsta stråle i rummet skiner, Ack! J despotiska ruilgardiner! Ett kostligt påfund af bara hin, Att ljus stängs ute och död siäpps inn — Men tiden strider alltjemt mot tfjuset, Så väl i kojan, som Riddarhuset. I skymning lefva — i mörker dö; Se så är regeln — vårt olycksfrö! — Hur allt i dunklet mig här förskräcker! Hvad Hemska spöken jag jemt upptäcker! Se på sjukvakterskans ättickmund, Som surnar mera med hvarje stund! Se denna usla aptekar-smörja Som kropp och kassa att döda börja! Likt tjocka prester de flaskor stå Med sina alnslånga kragar på, Och sedan dessa fördömda burkar: I dräglig yta som verldens skurkar, Fördölja de hvad som bittrast finns, Min arma tunga det ännu minns. Men tyst! jag tror jag bör nära ljud: Min Doktor kommer — O, Herre Gud! Med nya droppar ck nya plågor Och gamla upptåg och gamla frågor. — Ja, visserligen är döden bård, Men är ett intet mot läkarvärd.