Aftonbladet – 11 april 1835, sida 2

sådana försvarsmedel, och lyckligtzis äfven nästan alldrig begagnar dem, utan att dessa beskyllningar egentligast träffa dem, som mest förebrå sina motståndare dylika förseelser. Detta är den vanliga händelsen, en följd af sakens egen natur, ty sanningen förenar sig icke med lågheten, men lögnen ör hennes nära anförvandt, och de träffas också vanligen tillsammans i systerlig endrägt. Den som hos oss t. ex. vill öfvertyga sig om, att de båda äfven här icke förnekat sitt slägtskapsband, behöfver endast kasta en blick på de mycket goda tidningarne, och jemföra skrifsättet där med det i de liberala, hvilket de altid finna för litet moderat, för mycket uppfyldt af bitterhet och öfverdrift. Men vi vilja ej anställa någon jemförelse; vi skulle tro, att hvarje sådan vore en oförrätt för den sak vi frfikta; vi skola endast hålla oss till det allmänna i satsen och undersöka beskaffenheten af denna dygd, som man kallar moderation, och på hvilken det beskedliga folket sätter så mycket värde. Får man tro dessa beskedliga och fridsamma, så måste hvarje sak utföras med det ssörsta lugn och foglighet. Man måste, med thermomstern i hand, poga afmäta föredragets värma, hälst låta det alltid stanna vid noll, ty det är denna juste milieu, som är de högst uppsatta behaglig; och från hvilken det icke stort märkes, om man skulle råka sjunta ned inom köldens region. Men framför allt måste man taga sig till vara, att värman ej får blifva mer än ljumhet; ty allt ljud af fräsande och sjudande skrämmer de klenhjertade, och om en het droppa stänker omkring, förorsakar hon sveda och vånda; sådant gör ondt, och man bör alldrig tillfoga sma medmenniskor något ondt. Den gamla regeln, att man skall umgås med sin vän så, som om han en dag kunde bli ens ovän, gäller äfven i omvändt förhållande: man måste så behandla sin fiende, att det icke är omöjligt att han kan bli ens vän. Om man sålunda ser röfvaren med dolken lyftad öfver den fredliga vandraren, hviiken han ärnar plundra, sedan han gjutit dess blod, så bör man icke störta fram, och nedslå röfvarer, nej, man bör i höfliga termer hemställa till den hedersmannen, om han icke skulle vilja vara så honett och släppa sitt byte; och dervid kan man yttra något litet om den borgerliga lagen, och den kristna moralen, ty sådana satser, kan man med tryckta bokstäfver bestyrka. Visserligen kan dervid så hända, att röfvaren skrattar åt sedoläraren, och inför dess ögon fulländar sin påbegynta bragd. Men man har då likväl gjordt hvad man kunonat, man hav varit moderat, och om den resande icke blef räddad, så har man åtminstone icke stött sig med röfvaren. På detta sätt förhålla sig kabinetterna, dessa moderationens plantskolor, vanligen då de skola utföra den betrycktes sak. Gustaf Adolf lefde icke i vårt hyfsade tidehvarf; han förstod ej konsten att skicka underhandlare till Österrikiska Kejsaren, och vexla några skeppsläster noter med bans ministrar, för att utverka litet misskundsamhet åt Protestanterne; han skeppade öfver sig sjelf och sina kämpar, han drog sitt svärd, och nedslog förtryckaren. Han var således icke moderat, och hvad blef följden? Visserligen lefver hans vamn genom tidehvarfsven, men han sjelf stupade, i stället för att han kunnat sitta i all maktlighet, och må väl på Stockholms slott, om han användt diplomatikens vapen. Helt annorlunda förforo vår tids regeringar, då de skulle uppträda som medlare för Grekerne. De sparade icke skriftvexlingar, bådo vördssmt hans Muselmanska Majestät, att han måtte vara så kristlig och i Nåd tänka på de upproriske Hellenerne. Den rättrogne Sultanen gjorde också på dessa artiga kommunikationer allt tillbörligt afseende, lät med all möjlig skonsamhet sköfla den ena staden efter den andra, ech sagta den ena Grekiska hekatomben efter den andra, och om det fått så fortgå ännu någon tid, om icke några sjömän, som ej gått i moderationens skola, varit plumpa nog, att göra ett personligt anfall och förstöra den Egyptiska flottan vid Navarino, så är det högst sannolikt, att ingen Grek er skulle funnits qvar, att intercedera för. Politiken hade likväl den trösten. att de återstående endast vo