raktcriserat så väl predikan som predikanten. Jag har blifvit förvånad deraf, men inskränker mig nu till det förbehåll, att få afgifva mitt yttrande sedan protokollet hunnit justeras. Hr BAATH: Jag har funnit att HrHolm och en annan talare, genom missförstånd uppehållib sig vid uttryck, som jag i mitt anförande skall hafva fällt, och hvilka man velat tyda derhän som skulle jag vara af den tanke, att ingen redlig man bifaller förändringen i betänkandet. Såidane hafva, så vidt jag minnes, mina ord ej varit. Sedan jag gjort en paralell emellan de olika lgrum, där brott genom ord, tal eller skrift äro nämde, och fästat uppmärksamheten derå, huru lagen betryggat den enskilte medborgaren, till och med tiggaren, från obehaget af kalomnier, så yttrade jag, com icke mitt minne bedrager mig, att ingen redlig man vill att Konungen, Drottningen eler Tronföljaren skulle vara derföre mera blottställde, än den sämsta undersåte. Hafva ej mina ord fallit så, har åtminstone min mening varit sådan. Min rätt att uttrycka min mening kan mig icke förmenas. Det vare långt ifrån mig, att vilja tillvälla mig högre värde och redlighet, än någon annan, Jeg misskänner icke dessa egenskaper hos andra, och har med mitt yttrande icke åsyftat att uttrycka något sådant. Tvertom torde Ståndet draga sig till minnes, att jag städse sökt i mina anföranden undvika personiiga förolämpningar. Allraminst har det kunnat falla mig in att förolämpa någos inom detta Stånd, och således icke heller Herr Holm, för hviiken jag alltid hyst bögaktmning och hvars vänskap jag hoppats äga. Jag har således hvarken haf: anledning eller åsyfat att såra honom eller någon annan; men hvad jag sagt, det står jag vid, eller att ingen redlig man önskar att Konungen, Drottningen eller Thronföljaren skall, mera än den enskilde, vara blotställde för lasteliga uttryck. Den enskilde är derföre tryggad genom lagen och här är endast fråga, huruvida den som tillåter sig sådane uttryck emot öfverheten, veå arresteras eller ej. Att en värd Talare kallat mitt anförande en aftonsångspredikan, ursäktar jag, ehuru jag bekänner, att jag af honom icke väntat ett sådant epithet derå. Om det gifvits derföre att aftonsången på samma tid brukar hållas, eller hvad orsaken dertill kan vara, vet jag ej. Det är icke mitt fel att tiden så långt framskridit, och om man efter tiden skulle apostrofera yttranden, vore stundom tillfälle till skarpare anmärkningar. Jag skall emedlertid söka undvika det, och anser tiden icke hafva något sammanhang med saken, vid hvilken jag uteslutande vill hålla mig. Hr CEDERBORG: Jag har med min röst medverkat till det ifrågavarande betänkandet på de skäl hvilka Hr Bååth nu omständligt utvecklat, och uti hvars yttrande jag mig alltså förenar i hvad det rörer sak, men med ogillande af den öfverdritt i framställning och omdöme öfver andras motsatta öfvertygelse, som han sig tillåtit. — Hr Holms reservation Bar talat till nia känsla, men icke kunnat öfvertyga mig om lämpligheten af den tillstyrkta exceptionen ifrån den al:männa lagbestämmelsen i I Cap. Straffbalken, och dessutom inser jag icke hvad som egentligen kunde vinnas med den föreslagne modifiiar!onen af Hr Dalmans motion; ty då Domarens pröfning icke får vara godtycki.2 utan grundas på lag, så måste ofvanberörde lagrum tillämpas. Jag anser alltså be änkandet vara välgruna2dt, utan att likväl vilja bestri la återremiss, om Stånset skulle finna ämnets vigt , ordra att de deremot gjurde anmärkningarna unders, ällas Utskottets ytteri S2re pröfnoing. Hr BJÖRFg: För att ej ar någon Ståndets ledamot möjlig en anses vilja, i ett ämne som synes vaa af gra inlaga beskaffenhet, dölja min öfvertygele elle: . förtjena förebråelse för bristande uppmärks? mhet, tager jag mig friheten att i kortbet örklz ara, det jag önskar, att betänkandet måtte åert smitteras, på det att Lag-Utskottet måtte kom2? 4 tillfälle att närmare pröfva Hrr Holms och sessles nu gjorda anmärkningar, uti hvilka jag instämmer. Diskussionen ansågs slutad och betänkandet återremitterades.