Aftonbladet – 2 april 1835, sida 1

I zomma 1 fråga att bevisa om angifvelsen skett af argt upsåt, enär undersökning ej kan ega rum sedan Konungen befallt åtalets nedläggandJag föreställer mig att en person tilltalas för ehöfviskt uttryck emot Öfverheter; den tilltalade insättes i häckte och brot:et anmäles hos Kongl. Maj:t, som anbefaller att någon undersökning ej skall ega rum, Förutsättande att den tilltalade förut nekat till angifvelsen, är det ju horom betaget att bevisa sin — oskuld, likasom åklagaren är förhindrad att bevisa häns brottslighet. 60 Kap. I S. Missgernings-Balken är så mycket mindre tillämplig på detta fall, som den tilltalades brottslighet eller oskuld icke kan ådagaliggas, då ransskningen icke för fortgå.— Hr Biåth har vidare yitrat stt han ej förstått slutet af min reservation, alt den som angifves för brott emot 5 Kap. 1 S. MissgerningsBalken, ej må häktas förrän Domaren i målet sig yttrat. Ehuru det ör sannt att Domarens åtgärd till en början afstannar, då målet till Kongl. Maj:t inberättas och intilldess Kongl. Mai:ts beslut ankommit, är det likväl möjligt att vid sngifvelsen sådane omständigheter inträffa, som göra brottet konstateradt. Om Domaren häraf eller af den anklagades eget erkännande är öfvertygad om hans brottslighet bör han äga rättighet att försäkrå sig om den tilltalade personen. Syftemålet med! den af mig föreslagva medification är, å den ena sidan, att undanrödja vådan af arrestering på reqvisition af enskild person och, å den andra, att icke betaga Domaren möjligheten att kunna häkta den tilltalade om anledning dertill förefiones, och jag har det förtroende för domaren, att han härutinnan ej skall begå något misstag. J:g har väl icke så korseqvent som Hr Bååth kunnat framställa mina anmärkningar mot betankandet, men jag hoppas att hver och en som tänkt sig in i saken och deröfver reflekterat, skall finna att jag icke har alldeles orätt; cch anhåller j2g att betänkandet måtte till Lag-Utskottet återremitteras. Hr HESSLE: Om Hr Holm ägt anledning att förklara Hr Bååths tal för olämpligt och hårdt, så äger jag i än högre grad anledning dertill. Hr Bååth har förklarat hvar och en, som ej biträdt Lag-Utskottets betänkande, vära nog färdig till de brott Hr BåAth vill med lagens hela stränghet bestraffa. Han har gått ännu längre, då ban sagt, att hvar och en som önskar förändring uli ifrågavarande lag, är värre än frondören, är såsom den politiska brottsliogen. Jag öger ej Herr Bååths erfarenhet och kunskaper, men hvad jag vet är det, att ingen lifligare än jag kan fälska Konungabuset och Fosterlandet, och idetta fall trotsar jeg Hr Bååt och hans frariställning; men jag tror mig tjera Konnngen och landet, icke om jag xaed en från känslan härledd syftniog stiftar lagar, utan då jag med lugn och ej afseende följden deraf, pröfvar dem. lir Bååth har såsom brott emot 5 Kap. I S. Missgärningsbalken antagit sådane, där medbrottslige kunna finnas och hvilka hunna hänföras till myteri. Detta är icke med lagen öfverensstämmande. Sådane brottmål komma ej i fråga att nedläggas, utan den anklagade skall ovillkorligen genast häktas; men 5 Kap. 1 S. Missgärningsbalken stadgar straffpåföljd endsst för den, som tillåtit sig lasteligt tal emot Konungen och det Kongl. Huset. Detta lasteliga tal är af den egenskap, att det enligt 1777 års Kongl. Bref, ej får utgöra föremål för legal ransakning, innan Konungen dertill gifvit dess samtycke och innefattar den skiljaktighet emot alla de af Hr B. uppräknade brott, att den tilltalade ej är berättigad att bevisa behörigheten af sitt yttrande. Det är sjelfva uttrycket som skall ben straffas, och således är det en ögonblicklig handling i ord och ej, såsom Hr PB. menat, en bandling grundad på öfverläggning och beslut emellan två eller flera personer. Den angifne är brottslig derföre, att han med ohöfviska ord vanhedrar majestätet, men brottsligheten upphör då åtalet nedlägges eller den anvgifne lemnar landet. Detta är ej vanliga följden af andra brott. Ju flere åtal för sådana brott, ju värre är förhållandet i samhället och ju flera dylika brott framkallas. Då motionen kunnat remitteras, ehuru väckt efter motionstiden, och då jag icke kan finna motionen mera behöflig efter än före den beslutade förändringen af 5 K Pp. 1 S M.B., anser jag återremiss af betänkandet böra meddelas, för att lemna Utskottet tillfälle att å nyo yttra sig. Hr WEDBERG instämde med Hr Hessle. HAr HELSINGIUS: Hr Bååths vidlyftiga afton