Aftonbladet – 1 april 1835, sida 2

både för oss och publiken tröttande vidlyftighet och är dels omöjlig att åstadkomma. Den som be-hagar anställa en sådan forskning som vi föreslagit, bör likväl, vi avhålla derom, noga gifva akt på följande omständigheter: Vi hafva, som vi uttryckligen nämnt, icke företagit oss någon kritik af de särskilta artiklar, som fionas i Statstidniogen. Sådant ha vi redan förut gjort, med en och annan af dem enskilt, och torde möjligen äfven framdeles någon gång komma att göra det. Vi hafva betraktat Statstidsingen under en helt annan syopunakt, än en vanlig tidning; vi ha deri förmodat oss finna ett uttryck af Regeringens syftning och afsigter, en slags inkarnation af dess väsende, och förf. af repliken medger sjelf ati Statstidningen i allmänhet icke innehåller något som strider emot styrelsens riktning. Man möste sålunda, när man ville gravuska, icie blott de tryckta bokstäfverna, utan den inneboende andan, fästa upmärksambet, ej allenast på hvad bladet säger, utan äfven på hvad det icke säger. Detlärer ej undgå den skarpsynte, och i stora verldens umgänge väl verserade författarens kännedom, att man under samtalet med menniskor i allmänhet, mena isynnerhet med den fiat bildad? statsmannen, kan tämmeligen utforska hans sinvesstämnivg och afsigter — eller kanske rättare: bvad ban vill låta galla derföre — ej blott af hvad han tydeligen yttrar, utan äfven af det, som han förbijgår. af det, soma han ej låtsar höra, eller hvarvid ban, när det bringas å banor, skyndar att gifva samtalet en annan rixtning. Derföre! hafova vi sökt göra oss reda för Statstidningens anda, icke så mycket för det att hona är en tidningsredatitions, ty sådant har blott för oss ett underordnadt intresse, utan derföre, att vi ej kunnat itörlika oss med den föreställning, att Regeringen skulle låta i sitt blad uppenbara en syftning sor ej vore hennes egen, elier med andra ord: att bon skule säga ett, och mena ett annat. När vi sålunda sett Statstidningen innehålla den ena artikeln efter den andra till förmån för de militära anslagen, och yttra en tydlig missbelåtenhet med deras förkastande;s när vi sett henne ifra för lånefsågan, för den nya lagen mot Majestätsbrott o. s. v., så ha vi trott, att dessa saker lågo Styrelsen om bjertat. När vi åter icke sett henne yttra ett ord, eller på sin höjd endast falla ett i förbigående och händelsevis om privatbanterne, om de tysta förmåns-rätternas afskaffande, om den nya allmänna civil och kriminaliagen o. s. v., att icke tala om ämnen som röra grunderna för samhsllsorganismen, så ha vi förmodat, att hon icke särdeles brydde sig derom, eller att dessa föremål intogo blott eit underordnadt rum i hennes tillgifvenhet och fadersbuldhet. När vi ytterligare sett henne tala med ovilja om publiciteten, om tidniogarne, om det välde, som den periodiska prässen påstås ha tillegnat sig, så förmodade vi, att bon icke särdeles älskade denna publicitet och denna tidningspräåss, När vi höra heone orda med en viss missaktning om opposition i allmänhet, och en del af representanterne vid denna Riksdag isycnerhet, tillägga dem antingen ett inskränkt förstånd eller dåliga motiver, så ha vi förmodat att hon hyste en mening alldeles motsatt deras grundsatser, och att bon icke ogerna skulle se, om dessa stodo lika lågt i den allmänna meningen. När vi dessutom sett kenne någon gång i allmänhet yttra sin obelåtenhet med ständernas åtgärder, men aldrig fälia ett ord om huru dessa ständer kunde förändras till sin organisation, eller åtminstone till deras arbetssätt, så ha vi deraf dragit den slutsattsen, att hennes missnöje med ständerna endast var individuelt, när de nemligen förkastade ett förslag, som hon var intresserad af, att få bifallet, men: att hon föröfrigt var temligen belåten med deras nuvarande sammanrsättning, ehuru obelåten Nationer, och till en del de sjelfva, äro dermed. Skulle det vara möjligt att vi häri misstagit oss? Skulle styrelsen verkeligen lika mycket intressera sig för privatbankerne, som för militäranslagen? för de tysta förmånsrätternas afskaffande, som för statslånefrågan? för den nya lagen i allmänhet, som för den nya lagen mot Möajestätsbrott särskilt? I det fallet har Statstidniogen varit gavska försumlig, som icke ägvat nigra ariiklar åt dessa vigtiga frågor,