Aftonbladet – 28 mars 1835, sida 2

rm a 9 oe endast rörer dess grundsatser, att våga sjelfva äfventyret af budgetens förkastande, att först då kanhända draga sig undan ovädret, och tidningen hämtar af allt detta den slutföljd, att det är blott en yttre påtryckning, som kan medföra ett resultat. Vi tilitro oss icke afgöra, huruvida denna förmodan äger grund eller icke; vi känna oesäkerheten af alla gissningar öfver sättet, huru en politisk kris skall upplösas; men vi äro fullt övertygade, att denna upplösning ej kan länge uteblifva, Är det väl troligt, att de Engelska Torys i detta fall helt och hållet handlat på egen hand? Vi medge, att den instinkt är mäktig, som leder dessa s, k. konservativa funder, d. v. S. de som blott arbeta på det gamlas bibehållande, till böjelse och sinnesart öfverallt hvarandra temmeligen lika; men vi kunna dock svårligen föreställa oss, att denna instiskt härvid är deras enda drilffjider. Man erinre sig den förskräckelse , som Juli-revolutionen och Pohlens derpå följande uppresoing åstadsom hos alla Europas aristokrater och legitimister, samt det hat Ludvig Philip i början ådrog sig hos dem, eburu sjelfva ve:ket ingen mindre förtj:nt ett sådant än han. Man skulle trott, att denoa förskräckelse bordt medföra någon hälsosam verkan på det politiska nervsystemet, att den skolat väcka någon uppmärksambet, om icke på folkens önskningar, åtminstone på deras fysiska kraft. Sådant har likväl icke skett. Vi se resultaterne af Julirevolutionen, hvilken sanning det blifvit af kartan; vi se Konun Ludvig Filip på en gång blifven en skyddling hos de legitima monarkerna, som i början knoept ville erkänna honom för sin like, under det de ej vågade uppenbart förneka honom; vi se honom erhålla vänskap och skydd af denna oligarki och absolutism, som han kunnat treisa och som då skulle darrat för honom; vi se dessa ett ögonblick skrämda, nu med ökad stolthet höja sin hjessa; vi se nationernas fordrngar öfver allt motverkade; folkombudens önskningar nekade, censuren åter införd med en stränghet, som nittonde seklet ej trodde sig kunna bli vittne till, och monarker, förr utmärkta för sin popularitet och siua liberala åsigter, helt och hållet afvika ifrån de grundsatser, som dittills ledt dem. Månne man mycket misstar sig, om man anser detta allt såsom följd af en öfverlagd plan, ett hemligt aftal bland alla Europas aristokratier, att räcka hvarandra banden till inbördes bistånd? Åtskilliga yttre tecken, några diplomatiska iörelser, några resor och beskickningar inom den rministeriells sferen, vederlägga åtminstone icke en sådan förmodan. Men huru det än må vera, är det likväl obestridligt, att oligarkerne på de senare månaderne börjat gå tillväga med en konseq sens, en dristighet och en säkerhet, som de icke utvecklat sedan de sista ren af Fransyska revolutionen. All: tyckes således antyda att en ny krisis inom vår tid måste uppstå emellan folken och dem som nu missbruka det konservativa namnet, På hvars sida skall segren stanna? Vi veta det icke. Hoppet har sitt svar redan på förband firdigt; men hoppet kan bedraga, och har redan många gånger gjort det. Hvad man likväl med någorlunda visshet kan förutsäga är emedlertid, att om aristokratien segrar, om hon lyckas, att insöfva folken, att bedraga dem med sina löften och derigenom binda deras kraft, så skall det fångna lejonet ej snartslippa ut ur sin bur. Försynen bar då beslutat ati Europas kultur, som nått sin kulminationspunkt, skall öfverflytta sina resultater till andra sidan Atlantiska hafvet, för att der uppstå i renare och öfdlare former. Men är detta att befara? Finras inom Europa för närvarande några tecken som förebåda en dyliz återgång? Vi tycka oss icke bi varse några sådane Vi tro oss tvärtom finna kulturen i ett jemt stigande, och tidehvarfvets vackraste karaktersdra -, det, som ger deråt en öfvervigt framför alla dess föregångare: odlingens allmännlighet, erkännandet af allas rätt till delaktighet i ijusets och fribetens välgerningar, detta karaktersdrag anse vi eförenligt med en reåktion, hvars grundvilkor just är förnekandet af denna rätt. Skåda vi omkring oss, så se vi folken alltmer vaknande till känsla af sin värdighet, till begrepp om menniskans bestämmelsaz vi se konster, vetenskaper, industri och näringar dagligen göra jättesteg mot den höjd, om hvilken ännu förra seklet icke ens hade någon aning; vi se allt bebåda ett foriskridande, ett utvecklingsbegär, en utvidgning i åsigter och förelinan — och det är detta hecär man vill