Aftonbladet – 28 mars 1835, sida 1

VER IVOTTLÄNBSJALAR; LT HJAFLUNJS Viå iKungsbacken; k. Banko raden. Utdelninger kl. 6 e. m. RR RRRRRRRERRR—ERE——E— ——— — s—v RER hans välfärdfj och hans själskrafter hafva lidit oersättligt. Och när ransakvingen icke finge fortsättas, hur kunde han då ens få ådagaligga sin oskuld, eller för arresteringen fordra ansvar, hvarvid han naturligtvis altid skulle mötas med dev invändning, att ssken, emot Konungens beslut, icke fick undersökas och att angifvaren således ej egde tillfälle att med bevis styrka sin angifvelse. Talaren betviflade åtminstone, att ett dylikt behandlingssätt kunde stå tillsammans med 1734 års laz och 1809 års grundlegar. Det gällde i denna fråga Svenska medborgares säkerhet till person och välfärd, och det vore icke rådligt att åt hvarje illasinnad medborgare, eller åt en ung oerfaren menniskofruktande elier fördomsfull domare öfverlemna en makt hvarigenom den personliga frihetens förlust, för längre eller kortare tid, stulle kunna blifva följden, vare sig af ett uppdiktadt eller ett missförstådt omdöme eller tal om Konungen elier hans gerningar.. För sina del trodde talaren, att begreppet, angående hvad som vore lasteligt tal å Konungen eller icke, då det ingalunda bestämdes af lagen, hvarken borde eller kunde bestämmas af någon annen än af Konungen sjelf, vägledd af sine ansvarige rådgifvare, nti hvilkas upplysning och moralitet foliet altid egde en garanti mot I missb:uk, ellar af hvilka, i motsatt fall, landet kunde utkräfva ansvar. Talaren tillförsåg sig att R. och Adeln icke vägrade återremiss. Hr CEDERSCHÖLD, P. G., trodde icke att någon kunde tveka att gilla hvad de sista talserne anfört derom, att arrestering för angifvelse af lasteligt tal å Konungen ej borde äga rum, förrän rättegåpgen börjas, d. v. s. innan Konungen utlåtit sig angående sakens upptagande; men han tvekade, om arrestering ens då borde äga rum, eller om icke cermed borde dröjas, intilldess dom fallit. Enligt hvad Friherre Boije upplyst, syntes. 1777 års bref usder Gustaf II hafva varit så förstädt, att den tilltalade borde vara fri under hela ransakningen. Först under Gustaf IV Adolf synes arresieringen hafva vidtagit under rättegårgen och först i en ännu upplystare tid, innan ens Konungen yitrat sig, om rättegång skulle ske eller ej. Talaren hemställde likväl, om det vore värdigt lagstiftningen, att frånte,ga en för ett dylikt brött, som det ifrågavararde anklagad de medel, ban ägde att försvara sin oskuld; bvartil! i första rummet ordrades, att han finge vistas på fri fot, för att skaffa sig vittnen och utfors:a motpartens medel att skaffa sig bevis m. m. Taiaren såg icke, hvarföre det vore mera vådligt att låta någon, som talat lastel:ga om Konunger, gå fri, intill dess han till brottet vere lagligen förvunnen och dömd, än att sådant tillätes för den, som utgifsver tryckta smädeskr:fter emot samma höga person. På dessa skäl begärde talaren återremis;. Friherre BOIJE var visserligan i det hela nöjd med den sista talarens understöd, men ville likväl icke gå lika långt som ban, vid tillämpniogen af 1777 års bref. Friheten från arrest borde icke sträckas längre än intill dess Konungen anbefallt rät:egången, då målet bör behandlas lika med andra af urbota beskaffenhet, d. v. s., att det beror på domaren att pröfva, om tillräckliga anlednin2aar till häktning förefinnas eller icke. 1777 års bref innebär , endast förbud för domaren att arrestera förr än Konungen befallt rättegång. Grefve HORN, C. Fr. Såvida den nya lagförändringen i 5 Kap. 1 S Missgerningsbalken vinner sanktion innan vi få till pröfning företaga Krimipallagen i sin belhet, vore det nödvändigt, att under tiden noga beräkna följderna af denna nya lag. Då vi sett, huruledes 1777 års bref i senare tider bhfvit missförsiådt, så att underordnade autoriteter gålt så långt, att de på egen hand anställt åtal cch låtit arrestera, så trodde Grefven, med hänseende jeemväl till innehållet af Kongl. Maj:ts Nådiga förordning i Januari månad 1830 (i anledning af fattadt beslut om upphäfvande af 1787 års Kongl. Bref om lifsstraff för klander af Korgl. Maits författningar) det vara hög tid att uridanrödja anledningarne till ytterligare föriydning och missbruk i denna väg. Grefven fann likväl afseende böra göras derpå, att gränsorne voro högst svåra att bestämma emellan lasteligt tal och en sådan handling, som möjligen kurde subsumeras under straffbestämmelserna för uppmaning till myteri eller uppror, hvarigenom samhäliets säkerhet äfventvrades. i händala oFkhod