Aftonbladet – 27 mars 1835, sida 1

BIKSDAGSUNDEBRÄTTELSER. Ridderskapets och Adelns öfverläggning angående Hr !V. F. Dalmans motion att ingen för Majestätsbrott anklagad må häktas på första angifvelsen. Friberre Ludvig Boye började med förklarande att han icke delade de farbågor för en allt för för sträng tyllämpning af lagen mot Majestätsbroit, som motionären framställt, Frih. hade biträdt Ständernas beslut, hvarigenom för gradationer i brott emot Konungens person, gradationer i straff blifvit stadgade. Frih. trodde ej heller att förbudet emot lasteligt tal å Konungen eller hans gerningar, kunde utströäckas till förbud emot granskning af Regeringsåtgärderne. Men ehuru Friherrn sålunda icke gillade de hufvudsakliga motiverna för motionärens förslag, så kunde han likväl icke gilla det sätt hvarpå Lag-Utskottet upptegit och behandlat: frågan. För hvar och en ledamot af Riddarhuset, som ej vore jurist, och som ej kände det undantag Kongl. Brefsvet af 1777 stadgat från x Kap. 2 ff. Straff-balken, vore det ganska svårt att fatta frågans ståndspunkt. I Frih. tanka bade motionären allt för litet hållit sig vid nämde Kongl. bref, och Utskottet bade deraf tagit sig anledning att besvara en helt annan fråga än den, hvarom motionen handiar och hvars besvarande motionären åsyftat. Frågan voro nemligen alldeles icke att nu göra ett undantag från den allmänna lagen om häktning. Detta undarvteg vore redan gjordt genom 1777 års bref. Då Friherrn tillstyrkt ändring i 5 Kap. 1 . Missg B., så vore han angelägen att vis3, att likaså mycket Frih. hade om hjertat, att genom en ändamålsenlig lag skydda Konungen från smädelser, låge likamycket det honom om hjerta att nationen finge behålla garantierne mot lagens missbruk. Det vore då angeläget, att den vackra, den sublima mildhet, som finnes nedlagd i 1777 års bref, ej underginge ändring under Carl XIV Johans regering, och Friherrn var så lifligt öfvertygad om rätimätighe ten af sin sats, att han vore viss, att om vi kunde begära, att Konungen skulle ingå i juridiska klyfiigheter, . Högstdensamme skulle vara den förste att ogilla Lag-Utskottets betänkande. Enligt Friherrns öfvertygelse innefattade nemligen 1777 års Kongl. Bref ett tydligt och bestämdt undantag från 1 Kap, 2 5 Straffbalken, och i dess ordalydelse låg ovillkorligen den mering, att en för lastebgt tal angifven medborgare icke lagligen kunde häktas förrän Kovungen utlåtit sig, huruvida åtal borde ega rum eller ej. Friberrn uppläste derefter 1777 års bref. Det enda skäl Utskottet haft, för att från detta Kongl. Bref kunna leda den mening, att häkte omedelbart borde ske, igenfanns uti order: med ransakningen fortfara, hvilka ord Utskottet ansett utmärka, att ransakningen skulle bör