Aftonbladet – 26 mars 1835, sida 2

Den länge väntade krisen med Presidentens i Svea HofRätt Hr Evelii, affarer, har nu inträffat, då Hr Evelius sistl. Fredag irlemnat sin cessionsansökning. Det är utan tvifvel ett eget tidens tecken när rikets högsta emb-tsmän ofta hafva derangerade affärer; men högst bedröfligt är det när sådant äfven bänder Presidenten i Rikets främsta Öfverrätt och på köpet en man, som atan familj, i många år suttit icke blott med de fördelaktigaste lönevillkor utan äfven betydliga inkomster genom enskilda updrag och rika förmynderskep, och hvars stat allt detta oaktadt utvisar skulder mer än fyrdubbla mot tillgångarra och upgående till den enorma summan af 76,000 Rdr. Banko; utan att ågon enda olycka eller ifrån andras omedelbara förvållande härledd orsak dertill kan åberopas. Det måste under dessa omständigheter utan tvifvel blifva med en besynnerlig inre känsla, som Hr Presidenten, i fall han, såsom vi bört, ämnar stadna qvar på sin plats i Svea HofRätt, hädanefter kommer att en och annan gång tillämpa konkurslagens dom emot vårdslös gäldenär, och i afseende på andra befrämja lagens ändamål, att göra hvar man rätt, eller döma någon uthungrad usling, som i sin nöd tilgripit andras egendom för några riksdalers värde, till spöstraff, då Hr Presidentens egva borgenärer så betydligt missräknat sig på det förtroende de hyst till den höge domarens karakter och redbarhet, och en och avnan tilläfvertyrs finver sig beröfvad en betydlig och för de dagliga behofven oumbärlig del af sin egendom.