Aftonbladet – 20 mars 1835, sida 1

fattaren långt ifrån att misskänna, beklagande blott, alt, användt mot honom, deita vapen saksar udd, om Iosindarens syfining är lika infam, som hars uttryck, Menas åter vid detta tillfalle med spionage en oafb: uten uppmärksamhet på dem, som uppträdde på verldsteatern, ej blost i deras paiadkostymer, utan Efven i negligden, sedan det oficiella sminket blifvit aftvättadt, så skall författaren ejafsträckas från sina undersökningars fortsittande oaktadt anfall, af bvilkea färg och hvilken art som helst. I öfrigt kan författaren ej nog mycket glömma hvad har är skyldig allmänheten och sig sjelf, att byta ord med Iasändaren, der det endast gäller fraser, som icke ens höja sig till den bildade sällskapstonen. Författarens triumf är att så bemötas. Det visar, huru djupt de af honom uttalade sanningar triffat, huru omöjligt vederbörande funnit att vederlegga faktum med faktum, slutsats med slutsats, skäl med skål. Författaren her ej trott sig böra eiler behöfva nyttja ett språk, för -hvilket belefsenheten skulle nödgas slå ned ögoven. Det kan ej således rakass honom till last, att striden om hans skrifter föres på ett tungomål, hvilket ivgen litterär ryktbarhet kao adla, ej ens derest föresynen och initiativet återfinnas i något, som påminger om Svea Rikes hätder. Ett ibland de märkvärdigaste alster inom den sednare epoken af vår bistoriska litteratur, är onekligen de utkomna Skildringarne. Såsom ett blodigt fenomen har detta arbete framgått öfver vår politiska horizont; ur hvilket fenomen en svart ande alltjemt tränger fram, för att förgifta hela naturen. För märkvärdiga äro dessa Skildringar att kunrva förbigås, så väl till tendens som art; och alltför vederstygliga bevis på prejeri, väld cch infami för att vara trovärdiga. Öpinionen har också efter denna måttstock visligen klassificerat dem till den del af publiciteten, der illviljan, intoleransen och förräderiet äflas om att föra pennan, och der lönnmord på sanningen utgöra författarens syfte. Skildringarnes författare har genom sina oerhörda anfall på dygd och sanving hunnit till den kulminationspunkt, der samtids och efterverlds förakt aldrig kan ute-biifva. Visserligen hör karakteren af denna politiska kameleont till den cronique scandaleuse, hvaraf tidehvarfvet öfverfl:dar; men det egna i denna författares slingrande polemiska anfall, det utblottade tillståndet på allt reelt och framförallt den i djupet af hans hjerta rotfästade skadeglädjen, äro bevis på en varelse, som slägtet måste afsky och naturen förneka. Menniskan, ställd mellan förnuftetg och :itt bjertas ädlare ingifvelser, kan aldrig skilja sig så långt från hvad som är sannt och godt, att hon bortkastar sin mensklighet, för att få blifva ett vilddjur i samhället. Men det gifves ett förnedringstillstånd inom den menskliga karakteren, då den bättre menniskan flyr — men vålnaden af den sämre stannar qvar, för att, vid branten af den afgrund hon sjelf öppnat sig, få bespotta Försynen, sitt slägte och sig sjelf, innan hon för evigt slungas i det ändlösa djupet. Detta är menniskans moraliska död, hennes individuella upplösning. Låtom oss genomgå hufvudepokerna af den karakter, vi företagit oss att teckna; vi skola snart finna, att driffjädern till denne författares alla politiska omvändelser — endast varit lycksökeriet. Riksdagen 1823 är vid denna granskning den period, som först faller oss i ögonen, sedermera den år 19828. Det var under dessa riksmöten och förnämligast under Friberre C. H. Ankarsvärds protektorat, som skildringarnes författare uppenbarade motiverna för siaa hemliga och uppenbara handlingar — då han, lik en rasande bandhund ställde sig i oppositionens leder, för att nedskälla den regering, hvilken någon tid derefter skulle föra honom i sitt ledband. Man insåg redan då, att den biltra oppositionisten endast var en industririddare med det sköna valspråket på skölden: Fortupa nunquam simpliciter indulget, och att, under det ständigt nedfällda hjelmgallret bodde skrymtaren med sitt Janusansigte. En egenhet hör här icke förbigås, att det just var Skild:s Förf., som under ett plenum på Riddarhuset, sade åt en numera oppositionens affälling, men hvilken då hade ett synbart öfvervälde på densamma, en regering, som så föga rättar sig efter folkets fordringar, förtjenar ej att styra det. Detta yttrande, huru klingande och sannt det i sig sjeltt ) Som ett ryckte går, att tredje delen af skildringarne, de bortglömde, innan kort kommer att synas i Bokhandeln, och, em detta ryckteär grundadt, man lätteligen finner, att författaren begagnar sig af passionens stormar, för att frambringa sådant, som otvifvelaktigt borde tillhöra en lugnare tid, om ej lugnare Författare, kunna vi icke längse neka plats åt denra uppsats, som för en tid sedan inlemnades, Om man ock gillar vissa partier i desse Skildringar, kan man dock ogilla det helas tendens och bevekelsegrunderna till arbetets författande, ännu mer till dess utgifvande, emedan de otvifvelaktigt endast komma från auri sacra fames, och från vissheten att det pikanta retar flere köpare än den oförställda sanningen på en tid, då allmänhetens uppmärksamhet mer än eljest är rigtad på Staten och Statens Män. Man har fordrat, att de i Skildringarne omnämnde skulle sjelfve vederlägga, hvad som är af törfattaren origtigt framstäldt, men man kan icke vänta att en sådan attention skall visas en sådan författare, helst hans egen offentliga karakter torde rättfärdiga deras tystnad. Att i strödda tidnings-uppsatser faktiskt recensera ett arbete, som torde fordra en recension lika vidlyftig, som sjelfva arbetet, -vore icke heller än