Aftonbladet – 7 mars 1835, sida 3

KALEIDOSKORP. Man skulle väl knapt tro, att den gamla, fula, otäcka Svenska Minerva äanu i ett fall liknade den mest behagsjuka kokett, nemligen att hon aldrig släpper ur händerna den minsta omständighet, som kan gifva henne förhoppning om, att öka antalet af sina tillb:djare. Ett ibland de lustigaste bevisen härpå har bon gifvit uti de öma blickar, hvarmed hon i går yttrade sitt deltagavde för Skånska Korrespondenten. Våra Läsare torde erinra sig, att vi härom dagen nödgades gifva nämnde blads redaktör, i förbigående, en tillrättavisning för den inbilska och öfversittande ton, hvarmed han i mer än fyra månaders tid, genom ständiga anfall på Aftonbladet, sökt släcka sin harm öfver ett oskyldigtskärtom hans koleraförskräckelse. Svenska Minerva blef icke förr varse detta förhållande, än hon beslöt att använda hela makten af sina något åldrade behag, för att locka honom till sig. Läsaren finner bkenne nu i den mest förföriska ställning, med armarna bevekligt utsträckta från länstslen, bedjande Korrespondenten ait vara välkommen i hennes famn. Skall väl en så retande invitation kunna afslås? Marnen är verkligen i fara, och publiken betraktar utan tvifvel, lika med oss, med spänd uppmärksamhet den nya Hercules på skiljovägen.