Aftonbladet – 5 mars 1835, sida 1

RIKSDAGSUNDERRÄTTELSER. Bonde-ståndets plenum den 16 Februari. (Forts. fr, gårdagsbladet). NILS PERSSON från Södermanland ansåg att inbjudningens antagande skulle otvifvelaktigt medföra förlust genom den hypoteksföreningarne lemnade garanti, och åberopade såsom bevis härpå erfarenhetens exempel af Banken, som med de säkraste garantier, icke kunnat utan förlust bedrifva sin lånerörelse. Flere andra allmänna inrättningar, såsom spannmålsdirektionen och undsättningslånen hade äfven tillskyndat. staten förlnst, ehuru de af staten lemnade medel icke fått lyftas, utan laga säkerhet för återbetalningen. — Omsider hade fordringarne måst eftergifvas; och det vore äfven troligt, att de förluster, som; under, tånerörelsens bedrifvande möjligen kunde drabba hypotekslöreningarne, skulle till slut! komma att godtgöras af staten, enär dessa troligen ej skulle underlåta att vända sig till Rikets Ständer om ersättning derför. Att en sådan anhållan skulle bifallas, behöfde man ej sätta i tvifvel; och deraf skulle blifva ena gifven följd, att den tarflige, hushållsaktige och arbetsamme, som ej dragit något gagn af Jåneinrättningarne måste deltaga i godtgörandet af de genom lånet uppkomne förluster. Riksgäldskonmtoret hade dessutom mycken egen skuld att betäcka, och borde ej inledas i nytt vingleri. Det vore tids nog, att sedan hypoteksföreningar, på stadgade grunder bildat sig, vid nästa riksdag bereda åtgärder för deras understödjande, hvarföre talaren afstyrkte inbjudningens antagande. Härmed förenade sig JOHAN OLSSON, PER ERIKSSON och KYLANDER fr. Wermland, samt OLOF PERSSON från Stockholms iän. ANDERS PÅLSSON från Jönköpings län drog icke i betänkande att antaga inbjudningen. Allmogen vore så utsugen genom betalande af höga räntor på lån från diskonter och allmänna kassor, att man icke nog kunde prisa Konungens vishet och omtanka att bereda den bättre och förmånliare lånevilkor; och talaren hade, vid sitt bifall till inbjudningen, intet annat att tillägga, än att maximum af lånesummorrne bestämdes till 20003 och minimisumman till 200 Rdr, på det de mindre hemmansägarne måtte deraf kunna draga nåon fördel. DANIEL DANIELSSON från Örebro län hade, för att ej förlänga diskussionen, vid frågans afgörande i Ståndet förra gången, icke yttrat sig, men ville nu framställa sin mening. Vid granskving af frågan hade han funnit hypoteksföreningarne vara det enda medlet för beredande åt jordbruket af förmöånligare lånetillgångar än hittills, och att dessa föreningar svårligen kunde åstadkommas utan understöd af staten, eller åtminstone dess kredit, Staten borde visserligen icke blanda sig i enskilta angelägenheter, men sådant hade endast afseende på den möjligen för staten uppkommande förlust och enskilta kreditens upprätthällande. När något sådant icke äfventyrades, vore staten pligtig att biträda. Ståndets förut fattade beslut skulle, om det kunde verkställas, hvilket talaren bestridde, icke medföra det åsyftade ändamålet. Riksgäldskontorets ställning vore redan bedröflig nog, och det hade svårt att mot 5 proc. kunna få behöfliga lån. Sjelfva lånen, betraktade såsom stående, grundade på uppsägbara tillgångar, skulle, i händelse af kapitalens uppsägning, leda till förlust. Beträffande de utländska kapitaler, som man förmodat skola erbjudas, så trodde talaren att, då ett lån upptages för preduktivt ändamål och dertill användes, skulle rörelsekapitalet deraf ökas, och produkterne ökas, hvaraf följden måste blifva ökad export eller åtminstone minskad import; hvarföre ock talaren icke delade den i Ståndet förr yttrade farhågan för förlust genom räntans utgående ur landet. Hans Jansson från Elfsborgs län hade d. 1 Mars sistlidet år afgifvit en motion rörande understöd för hypoteksföreningarne, deruti han yttrat sin förhoppning, att Kongl. Maj:t i frågan skulle aflåta proposition till Ständerne. hvarigenom Hans Jansson, som tagit i anspråk Ständernas medverkan för ändamålets vinnande i hvad anginge Elfsborgs län, förbebållit sig att få närmare utveckla sin tanka; men hvarken vid förra gången, då ämnet förevarit, eller annars hade något sådant afhörts. Talaren som anhöll att Hans Jansson icke måtte misstycka sådant, uppmanade derföre honom, att med sin kända skickI Ö UM MVH OO — eV -—-—-—-—— — .!?AN I — ——— — . — ..nz—--. .V — mm — MM MO M MH HH H MM MV Mm mmlmhumr uno mn wnmnj1H—omämästmtionme— MMMM em—— SN —— NS —L— — ——m—ewe——