Aftonbladet – 3 mars 1835, sida 1

hvilka synts hafva åberopat de vigtigaste skäl för en mening, metsatt den, för hvilken talarea känt sig böjd. Af sådan anledsing väcktes talarens uppmärksamhet på en af Hr Petr gjord reservation vid Högl. Stats-Utskottets i ämnet afgifna första Betänkande. Väl måste talaren erkänna, att han fann deona reservation i och för sig sjelf starkare i ord än i sak; men deri åberopades ord från ord eit af HWecern vid ett annat tillfälle afgifvet yttrande, hvilket deremot syntes vara starkare i sak än i ord. Talarer kände icke He Wern personligen, men det åberopade yttrandet visade att ban fullkomligen tänkt sig in i det ämne han bebandlat, och med sakkännedom gjort reda för de allmänna grunder, hvilka han lagt till stöd för sitt omdöme, ocn var det ett nöje för talaren att kunna åberopa dem. Hr Wern erkänner fördelarva af statslån, emedan 1:0 det land, som har kredit och begagnar den, kan derigenom fördubbla 15, 20 till 30 gånger ett kapital, mot den ränta, som derför behöfver erliggas; 2: med detta hastigt sammanbragta kapital, kan i produktiv väg uträttas, hvad thy förutan ej ens låter tänka sig; 3:o den närvarande tiden kan sålunda hastigt komma till åtnjutande af fördelar, hvilka ej vore att förvänta, utan uti en aflägsen oviss framtid; och 4:o genom de produktiva krafternas utveckling, hvartll lånet bidrager, kunna nya tillgångar beredas till godtgörande af den skulden. Såsom skäl emot statslån uppgifsver Hr Wera? 1:0 att lättheten att kunna erhålla dem kan leda till missbruk; 2:0 att lån izem landet kan draga kapitalerna utur deras. vanliga rigtning, bidraga till räntans höjande och sålunda motverka, hvad dermed äfven torde åsyftas, nemligen ökad penningetillgång mot lägre ränta; 3:o att lånet, om det ej användes i produktiv väg, skulle verka till skuldsättning, utan ökad tillgång till dess liqsidederande; och slutligen 4:o att missbruk af statslån vore farligast i ett land, der representationea vore svag och styrelsen fåfng. Förutsatt, att hvad som yttras i nyssnärda 4 mom. innefattar en allmän grundsats, utan syftning på något visst land, än mindre på fäåderneslandet, tvekade talaren ej att godkänna, hvad som här ofvanföre är anfördt mot upptagande af statslån. Men vid öfvervägande af de uppgifna fördelarna och olägenheterna, samt med tillämpning af de antagna grundsatserna på de förhållanden, under hvilka frågan om lån hos oss är väckt, kom talaren till motsatta slutsatser. Såsom allmänt erkänd sanning antog talaren, att brist på erforderliga kapitaler är numera ett bland de förnämsta hindren för utvecklingen af de industriella krafterne i vårt land. Höågen att beträda den industriella banan gifver sig tillkänna allmänt, och föremål, vid hvilka den hade att fästa sig, saknas icke heller. Allt blifver likväl sillastående, i brist af medlet till lif och rörelse, och detta medel är penningen. De befarade olägenheterna af ett statslån åter äro dels verkliga, dels ock inbillade. Missbruk böra ej afhålla från begagnande af hvad som eljest är gagneligt. Hvad af allt, som är nyttigt, kunde väl användas, om möjliga missbruk kunde utgöra skäl att afstå derifrån. Skulle det visa sig, hvad som ock är att förmoda, att bristande tillgång på kapital inom landet skulle verka till pennaingeräntans höjande, så förekommes denna olägenhet, i det lånets upptagande utsträckes till andra länder, der kapitaler äro att tillgå mot lägre ränta. Vore så beklagligt, att farhågan för missbruk af låns upptagande ägde verklig grund uti misstroende till landets styrelse, så blir dock all vederläggning i den delen öfverflödig; ty det lån, hyarom här är fråga, åsyftar ej styrelsens behof, och styrelsen, antydande ändamålet dermed, har dessutom frånsagt sig all befattning med dess disposition. Talaren erkände att äfven han hört till dem, hvilka grundat de bästa förhoppningar på lyckliga resultater i framtiden, af den vid denna Riksdag fastställda realisation; men hade likväl ej låtit hänföra sig ända derhäv, som skulle han föreställt sig, att alla fördelarna af realisationen skulle omedelbarligen efter densamma vara att förvänta... Fastmera hade han befarat, att den förändring, som genom realisationen ägt och nödvändigt måste äga rum uti förut vanliga penningeförhållanden, kunde i början och under den första perioden omedelbarligen efter realisationen verka till större eller mindre förlägenhet, vare sig hos näringsidkare, som bedtiefvo sin rörelse med lånta medel, eller andra, hvilka behanna a I ckhäald 42 uNnnNtäÄgnIns af LAartare tid