Aftonbladet – 3 mars 1835, sida 1

RIKSDAGSUNDERRÄTTELSER. Fortsättning från N:o 12 af Preste Ståndets diskussion i Statslån-frågan. Dokt. HVASSER: Under denna riksdag hafva många röster höjt sig å den betryckta och skuldsatta skatteallmogens vägnar, för att skildra den förlägenhet, hvari landtmacnanäringen sig befinner. Hvad hafva de välmenande orden uträttat? Hvilka välgörande fördelar hafva de tillskyndat jordbraket? Talaren fruktade inga. Riksdagen nalkas sitt slut. Skattebördorna qvarstå. Penningförlägecheten är saarare ökad än minskad, RealisaI tionen är verkställd och stabilerad på goda grunder. Men ehuru härigenom stadga i penningeväsendet är vunnen, och derutaf lyckliga följder böra kunna påräknas för framtiden, lärer man dock nödgas medge, att vid sjelfva öfvergångsperioden åtskilliga skakningar måste uppkomma i enskildtas financiella förhållanden. Brytningen synes väl icke så svår, som man före myntbestämningers verkställighet velat förespegla, men likväl torde många kapitaluppsägningar ägt rum och verkan af ett så kalladt strypsystem af flera ännu befaras. Innan kreditföreningar hinna bilda och stadga sig, kommer möjligen ett sådant tillstånd att fortfara, och den tid torde vara långt borta, då räntefoten öfver hela landet kan sägas nedsatt under den lagliga — en ränta som jordbruket svårligen kan bära. Hufvudstadens invånare äro måhända de i detta fall enda lyckliga, emedan de mot inteckning i brandförsäkrad stenhusegendom kunna erhålla billiga lånevilkor — men jordbrukaren på landet, han må erbjuda hvad säterbet som helst, är mera vanlottad. Då han vid egendormshandel, inlösen af arfvejord eller vid inträffed svår konjunktur af missväxt, vanpris eller bristande afsättning, nödgas upptaga lån, har han sällan någon annan tillflykt än Diskonterne. Utom det att dessas utlåningskapitaler komma att förminskas, så att tillgångarna blifva mindre att påräkna, lärer man kunna taga för afgjordt, att Diskontlån, i anseende till de täta omsättningarna, för landtmannen äro föga passande och blifva tunga nog för den aflägset boende. Lagstiftning för Privatbanker sysselsätter nu Rikets Ständer. Huruvida sådana banker efter de reglementariska stadganden som för dem uppgöras, kunna uppkomma syntes talaren högst problematiskt, och om än de det göra, så lärer deras verksamhet bli mera rigtad åt andra håll, än jordbruksintresset, och endast indirekt kunna verka derför genom en lättad penningerörelse, men förnämligast åsyfta bergshandteringens, handelns och näringarnas förkofran. Deremot måsta hypoteksföreningar hufvudsakligen afse modernäringens upphjelpande. Sådana inrättningar äro visserligen nya i vårt land, men andra länders erfarenhet talar till deras fördel, och hvar och en fosterlandets vän önskar utan tvifvel deras uppFomst. Talarens öfvertygelse var, att de skola blifva af mycken vigt och nytta för de orter, der de organiseras, och äfven sprida välgörande verkningar till det öfriga landet. Kunde de bilda sig sjelfva på egna kreditförhållanden, vore visst allralyckligast, men om detta icke låter sig göra i anseende till bristande kapitaler, så ör denna sak af det allmänt vigtiga intresse, att statens mellankomst synes påkal!ad, emedan hela samhällets väl bäst befordras genom medlemmarnes trefnad, välstånd och belåtenhet. Statsrådet POPPIUS, som med oafbruten uppmärksamhet följt allt hvad han hört framställas från olika håll, under den längre tid som förflutit, ifrån det honom ålåg, att första gången stadga sitt omdöme i detta ännu omtvistade ämne, hadei synnerhet aktat på hvad som blifvit anfördt af dem,