som derigenom Dpercdacts, nade Manga Ooatllngar ICKE kunnat verkställas, många industriella byggnader och företag icke fullbordas, och dessförutan hade i Skåne icke kunnat enskiftas och dess produktion så måvgdubblas. Man hade likväl bordt återgå till en bätire ordning, men icke brådstörta, som ru skedde 1818 genom Diskonternas fall, Då var olyckan gjord, och nu öfvergick man på en gång till ett motsatt srypsystem. Hvad Standerna förvållat, böra de bebj-rta och, så vidt de förmå, afvärja ytterligare följder af deras felsteg. Hypoteksföreningar bereda en möjlig utväg ett afhbjelpa det oada; — har staten då ingen pligt, att befrämja och understödja deras uppkomst — likväl utan direkt uppoffring? och hvad aneat åsyftar väl Hr af Billberghs at minoriteten understödda reservation? Men härigenom inleddes Statslånesystemet, i dena förderfliga utländska sktuldsättningen. Här framstår en ny likhet med debatten om 72 SR. F. Man fäster sig vid ett ord, som förskräcker, och likt ett spöke injagar fruktan. Likheten blir ännu frappantare då det är just ett och samma magiska ord — ordet garanti — som verkar den paniska fruktan. Orden: utländskt lin, statsskuld, förmå icke på Talaren utöfva någon förstörande trollkraft, De kunna vara nyttiga, ce kunna blifva skadliga; allt beror på i hvad ändamål de upptagas, huru de ordnas och huru de användas. Här är alls ingen fråga att skuldsätta staten, och lika litet att inleda jordbruket i någon ny skuldsättning. Frigan är helt enkelt om medel och utvägar att befria jordbruket ifrån den skuld, hvarföre det nu häftar, utan att belasta det med större årlig utgift än den som nu iblotta räntan erlägges. Lika litet gäller den, armärkning att lånet endast skulle komma vinglare och trasslare till godo. Sådane personers pantbref på en redan för högt skuldsatt egendom kunna aldrig antagas eller godkännas. Men, invänder man, nyttan af dylika föreningar skall ej sprida sig allmänt, utan inskränka sig till de provinser, inom hvilka de bildas och till dem, som deruti äro deltagare. Talaren nekade icke, att den direkta vyttan skall i första rummet tillfalla desse delägare, men småningom skall den i mångfaldiga kanaler sprida sig kring hela landet, och låta känna sina välsignande verkningar. Biskop Thyselius hade redan riktigt jemfört Staten med den organiserade menniskokroppen. Men förvånande, yrkar man, räntefoten har redan fallit och visar benägenhet att ytterligare falla. Detta förhållande motsäges af förhållandet inom hela landet — hufvudstaden ej undantagen. Öfveralt finves öfverflöd på lånesökande; äfven med fullgod säkerhet, som villigt erlägga 6 proc. Från publika kassor, som skola bafva stora fonder inneliggande, må ex. icke hämtas. Feltaget ligger då dels i deras reglementen, dels i våra bristfälliga kreditlagar. Genom lånets upptagaxde skall, säger man, sedel-. stocken ökas, men i samma proportion skola ock varupriserna falla och den öfverklagade förlägenheten skall således stå qvar. — Vanligen har man trott att snarare stegrade än sjunkna priser skulle blifva en följd af ökad sedelstock. Detta bestyrkes äfven af alla tiders och länders erfarenhet. — Med e!ler utan afsigt förbiser man här det vigtigaste resultat, som genom Hypoteksföreningarnes understöd åsyftas, neml. skuldernas amortering, och det utan någon förhöjning i den nu blott såsom ränta utgående årliga afgiften. Genom Hypoteksföreningarne kunna jordbrukets tryckande skulder inom 37 år småningom afbördas. Utom dem qvarstå de oförminskade. Men utan Statens mellankomst kunna dylika föreningar icke bildas; och bör då Staten kallsinnigt öfverlemna dem åt sitt öde? Men, fortfar man i sina inkast, om dessa föreningar väl bildas, men efter några få års förlopp gå öfverända, och icke kunna honorera sina ingångna förbindelser, så måste ju Staten uppfylla sin borgen och får då vidkännas förlusten. — Detta allt beror på de grunder, hvarpå föreningarne byggas, och i det fallet lemnar Hr af Billberghs reservation R. Ständer öppen rättighet att stadga alla de vilkor och kontroller, man anser Statens säkerket och betryggande fordra. Argumentet talar mindre emot lånet, än emot Hypoteksföreningar i allmänhet. Man har tillagt, att enskilta låntagare kunna genom missvexter eller andra olyckor bringas på obestånd, och blifva oformögne att betala den ärliga räntan. Staten måste då lagligen utsöka deras skulder och måhända drifva den enskilte medborgaren från hus KL bam eech häldva a att ocra Äv skyvldirs till en