ste man duck genast anmärka, hurusom Statstidningen sjelf beräknar kontorets årliga inkomster, sedan de ständiga utgifterna blifvit bestridda, att gifva ett öfverskott af 231,810 Rdr, hvilket på fem år gör, utom räntor på de reserverade medlen, en summa af 1,159,050 Rdr; hvarigenom Statstidningen sjelf bevisat, att lånespelet till det minsta komme att kosta de skattdragande 1,159,050 Rdr mera, än den simplare åtgärden, att låta Ritsgäldskontoret med de årliga öfverskotten afbetala sina skulder. Hvarföre äflas då Statstidningen, att nödvändigt få ett beslut om upplåving sf 4 millioner? Om man ock måste medgifva, att utgifterna för de nästföljande åren äro stora, och beklaga den anslagsfeber hos mesjoritetergaa vid sista riksdagen, som vållat detta förhållande, och den bristande omtanka, som vid denna hindrat begge statsmakterne att afbjelpa denssmma, så se vi ingen efter tidsomständigheterna säkrare och ändamälsenligare utväg, än att aldeles öfvergifva den af Statstidmngen förespeglade förhoppningen om en nedsatt bevillning genom tillgripande af statsskuldssystemet, oaktadt all den Jlycksalighet, som är Professor Agardhs blomstrande fantssier deraf lofvat oss i både guld och grörva skogar — belst dena lofvade nedsättningen utan tvifvel blefve lita verklig, som de vid sista riksdag funna fem milllionerna, och de vid början af denna utlofvade öfverskott — och bibehålla den nuvarande bevillsingen, då, i fall Statstidningens beräkning i öfrigt är sann, man tydligt finner, att Riksgäldskontoret år 1939 icke borde äga mer än en million skuld, samt under tiden ingen brist på nödiga medel. Då representanternes majoritet under den senare delen af riksdagen visat sig hafva så stort förtroende till Styrelsepersonalen, och folket förmodligen till sina representanter, så är det väl också billigt, att folket sjelf betalar de ökade utgifter representanterne pålägga dem, samt icke kastar dessa på sina barn, som kunra få nog af att sörja för sig sjelfva. RR MM