der, som hämma det enskilta sträfvandet. Framför allt är det nödigt att Staten på förnuftiga och säkra grunder ordnar sin egen kredit. I ett sådant system såg taiaren en vida säkrare garanti för Realisationens bestånd än den, som vinnes genom huru stor metallisk kassa som helst. Det är ock under fredens lugn, man bör vara betänkt att upprätta och betrygga det allmännas kredit: och vore än statsskuldsystemet enda medlet dertill,så kunde talaren icke tveka att föredraga det framför äfventyret attt rubba det stadgade myntvärdet. Ist:äffa större olyckor, missvexter, utomordentliga betof och framför allt krig, hvar sko1a medlen tagas? Landet förmår ju icke bära ökade skatter: man har ju på denna grund sett sig nödsakad alt afslå mången nytiig Statsutgift och låta många allmänt nyttiga företag stå tillbaka och uppskjutas. I nödens stund, torde man invända, är först tiden inne att beträda den olyckliga skuldsättningsbananz; men hvem ansvarar att lån stå att få, måhända just i den stund fäderneslandets frihet och sjelfstärdighet stå på spel och kunna de erhå:las, hurudana blifva väl då vilkoren? — Man har ock ifrat för Privat-banker, några äfven för Hy poteksförenivgar, och riktigt anmärkt att dylika inrättningar böra, utan statsbankens anvlitande, fylla landets behof af nödigt rörelsekapital; men dessa inrättningar, för hvilka äfven talaren nitälskar, förutsätta för möjligheten att uppkomma ett förut ordnadt krediteller fondsystem, man må kalla det med sitt egentliga fasansväckande namn, Statsobligationer, allmänna kreditpapper, alltsammans utgör ett slutet helt, ett sammarhängande system, hvaruti ingen enda integrerande del kan borttagas, utan att det hela ramlar och förfaller. Förr än Privatbanker eller Hypoteksföreningar kunna bildas eller i större skala uppkomma, måste vi äga räntebärande papper, icke nuvarande enskilta inteckningar. Fondsystemet utgör verkligen vilkoret för Statens kredit och för realisationens orubbeliga bestånd, för Priwvat-bankers och Hypoteksföreningars soliditet. Undanrycker man denna grundval, så 1amlar hela den herliga byggnad man velat uppföra. Sådan är talarens financiella trosbekännelse, I hufvudfrågan och vederläggningen af flera Utskoltets skäl och afslag var talaren redan utaf Prof. Agardh förekommen. Blott några under diskussionen anförda argumenter återstodo att besvara. Man har tvistat om nöd eller förlögenbet finnes i landet, om det skuldsatta jordbruket är betryckt, om rörelsekapitalet är otillräckligt eller icke. Nöd finnes icke, så vida dermed förstås brist på lifvets förnödenheter. Alldrig har Sverge förr derpå haft rikare tillgång, och egentlig hungersnöd är endast en fornsägen. Den utan eget jordbruk arbetande medborgareklassen har alldrig förr kunnat befinna sig i lyckligare ställning. Dess arbetsförtjenst är hög och lefnadsmedlen hafva fallit i prix Befinner den sig 1 trångmål, så äro andra orsaker dertill vållande. Men mängden af medborgare, som innehafva egendom eller rörelse, äro deremot försatte i verkligt trångmål. De lida väl ingen egentlig brist, men det är liksom något osynligt bard fjettrade deras krafter, som de andades en tung qvalmig luft. De känna håg och lust att arbeta sig upp och gå fram i förkofran, men de förmå icke. Deraf alstras denna obestämda missbelåtenhet, som ger sig luft uti klagan öfver tunga, eller ökade skattebördor, och det under en tid, då de individuelt snarare biifvit minskade. Vill man opartiskt söka orsaken till detta onda, så igenfinnes den uti vårt vacklande finanssystem och framför allt ulti biist på penningar, och såsom en följd deraf, nedsatta priser på landets egna produkter, och försvårad, osäker afsättning. Före 1818, då ett nytt, aldeles motsatt system gjorde sig gällande och sedan fortfarit, hörde man iogen synnerlig klagan, hvarken öfver skatier eller nöd. Men då ägde vi ock ett rörelsekapital af 45 millioner Rdr. Det har nu blifvit reduceradt till 39 millioner och likväl drager Utskottet icke i betänkande att på grund af närvarande kursförhållanden, förklara det minskade beloppet snzarare vara för stort än för litet för rörelsens behof. Är det väl tänkbart eller rimligt, att Sverge med en så betydligt ökad folkmängd, med ökad industri — och med äfven ökad lyx, — kan vara belåtet med blotta 3 af det rörelsekapital, som för 16 år sedan var i landet cirkulerande? Men, säger man, det var ingen lycka, att landet, isynnerhet jordbrukaren, inleddes i denna öfverdrifna skuldsättning. som var en fd af dot förra din