Aftonbladet – 28 februari 1835, sida 1

EE MR are NNE MIn ONT RANE SEA likväl såsom gagneligt för hela fådernesandet meddel bart blifva nyttigt för oss: eler låter det icke til. lämpa sig på hela samhället det som gäller fö menniskokroppen att då en lera lider, lider de hela och att lindringen i ett sådaat lidande medfö, en behaglig känsla får det hela. Slutligen förkla: rade talaren att hela frågan på långt när icke syn: tes honom vara af så stor vigt, som han hört yrkas af många. På dess afgörande berodde hypo: teksföreningarnes möjlighet och bildande ett ciler annat år förr — detta och icke mer. Domprosten HEURLIN. Efter att framställt en likhet i behandlingssättet af förändringen utaf 72 S Regeringsformen och den under öfyerläggning varande lånefrågan, derutinnan att man, då liksom nu, ansåg representanten uppfordrad att öppet yttra sin tanka, med bifogad förklaring om sjelfständighet i tänkesätt och renhet i motiver: då liksom nu försäkrade det man röstade icke blottaf kärlek till fäderneslandet, utan framför allt till Konungen, emot hvilkens höga person man uttryckte den mest djupa och innerliga vördnad och tillgifvenhet: då såsom nu talade man om hemmavarande kommittenter och pligten att icke förbise hvad de tänka och önska: då såsom nu påminte wan om en högt uttalad allmän opinion, tog känslan i anspråk och talade om barn och efterkommande och förespeglade stora våder, mindre likväl för oss än för dem — alla sådana väckelser, hvilka icke förfela sin påräknade verkan, men såsom skäl och bevis icke gälla något hos den djupt pröfvade mannen — anmärkte talaren i anledning af det uttryck af tacksamhet, som StatsUtskottet — förmodligen blott majoriteten — fått uppbära för dess konseqvens eller ihärdighet att vidblifva sitt en gång fattade beslut, att högsta berömmet ligger i sjelfständigheten, i den mogna och lugna pröfningen och det fria beslutet, och ingalunda uti ett blott envist fasthållande af en fattad eller yttrad mening. Man kan ju misstaga sig, och grunder och skäl kunna anföras sem derom öfvertyga; bör man då blygas att öppet erkänna sitt misstag, och efter vunnet bättre vetande frångå en förut hyst öfvertygelse? Vore det väl rätt handladt, om man antingen af ett fatalt begrepp om konseqvens eller ännu stmre af egoism, ytterligare förfäktade en sak, som man inom sig ogillade? Så mycket friare kunde talaren yttra detta, som, ehvad värde man än må tillägga konseqvens, eller vidblifvande vid en förut fattad mening, klander för ett motsatt förhållande icke kan, åtminstone i denna fråga, drabba hans yttranden, hvarken vid denna eller föregående Riksdag. Talaren röstade då icke blott för silfverlånets upptagande, utan yrkade, redan från Riksdagens början, i den sammansatta Statsoch Banko Utskottens finansafdelning, då fråga om realisationen diskuterades, att nya och ökade låntillgångar borde vid silfverutvexlingers början ovilkorligt beredas. Detta var i synnerhet nödigt vid öfvergångsperioden, emedan man då hade att befara styckning i allmänna rörelsen, och dels af misstroendet, dels af egennyttan försvårade låneomsättningar. En af realisationens varmaste och upplystaste vänner, framl. Gr. Schwerin hade ock erkänt vigten af talarens inkast, och medgifvit behofvet af utomordentliga åtgärder för att betrygga enskilta kreditförhållanden. Genom realisationen ville man icke blott betrygga myntvärdet, utan äfven bereda ökadt rörelsekspital. Isolerad, utan afseende på detta senare ändamål, hade realisationen aldrig för talaren ägt något värde. Den var medlet, vilkoret, hvarförutan landet icke kunde gå fram, hvarken i industriel förkofran eller ekonomiskt välstånd. Talaren nekade icke, att många realisationens förfäktare bländat sina motståndare med hoppet om utländska kapitalers rika inströmmande i landet, emot låg ränta och billiga återbetalningsvilkor. Men andra funnos också, hvilka endast medelbart påräknade dessa resultater af realisationmsbeslutet, och hvilka ansågo ett stadgadt och för framtiden betryggadt myntvärde endast såsom medlet, såsom första steget till en förbättrad ordning så väl i statens som enskildas kreditförhållanden. Men i sammanhang dermed borde våra kreditlagar omarbetas och förändras, exekutionsstadgan erhålla lifligare fart, och det som väcker misstroende eller osäker-het, undanrödjas; till hvilken sednare kategori Talaren räknade de tysta förmånsrätterna. Så länge dessa och andra brister i våra kreditlagar qvarstå, är det icke tänkbart att enskilta medborgare skola vå utländska orter kunna erhålla lån. Önckar