Aftonbladet – 28 februari 1835, sida 1

RR EEE AR EN — — OR RIKSDAGSUNDERRÄTTELSER. Fortsättning, fr. N:o 11, af Preste-Ståndets Diskussion t Stats-Lånefrågan. , Biskop ThYSELIUS hyste samma öfvertygelse som förr, att Statslån endast i nödens stund böra sökas; men här är ju icke fråga om Statslån, utan om statens mellankomst för att underlätta Hypotheksföreningarnas upptagande af lån, hvartill rättigheten icke lärer kunna dem bestridas. Den egeatliga frågan rörde således Hypotheksföreningarne, och kan upplösas i åtskilliga andra, nemligen om deras rättsenlighet, deras gagnelighet, och under hvilka vilkor de kunna anses vara utan våda, vare sig för staten, i händelse den understöder deras låneoperationer, eller för den allmänna rörelsen, i hvilken de åstadkomma en förändring. — Är det då rättsvidrigt för en enskild gäldbunden man at försöka om han kan utbyta en mer betungande skuldförbindelse emot en mindre, eller rättsvidrigt för flere innevånare i en provins, att, när de befinnna sig i en dylik belägenhet, förena sina krafter och bemödanden till sådant ändamål, eller det slutligen rättsvidrigt för samhället att understödja ett sådant företag, hvilket åsyftar modernäringens lättnad på samma sätt som Staten vid andra tillfällen understodt Bergverkseller fabriksrörelsen eller också genom odlingsoch fastighetslån sökt afhjelpa landtbrukarens förlägenhet, — Huru förhåller det sig då med Hypotheks-föreningarnes gagnelighet? Talaren bekände att han icke eller af dem väntade allt för mycket eller vågade hoppas att genast vid deras första stiftelse skall för jordbrukaren inträda en slags gyllene tid. En såkallad hemmansegare, som är skyldig hela sitt hemmans värde eller den större delen deraf, kan ieke bibehållas i sin osäkra ställniovg eller förbättra den derföre att provinsen erhåller en Hypoteksförening. Förr eller sednare måste han sälja och dervid kommer Hypotheksföreningen honom så vida till måtta att han kan sälja på drägligare vilkor och egendomen flyttas i sådane händer, hvilka med mera kraft förmå tillbörligt odla och sköta den. För nya egaren blifver Hypotheksförenirgen af verklig nytta. Att dylika föreningar måtte anses gagneliga både i sitt syftemål och sina följder, ansåg Talaren vara bestyrkt derigenom, att Konungen begärt RiksensStänders understöd och samiliga RiksStånden beviljat dem ett kreditif på Banken. Kunna de gagna, hvarföre neka ett understöd, som allena kan göra första stiftelsen möjlig, ty det beviljade kreditivet måste anses såsom alldeles otillräckligt. Men, säger man, garantien eller rent af löftesförbindelsen för Hypotheks-föreningarnes upptagne lån måste blifva vådlig för Riksgäldskontorets kredit, äfventyrlig för Staten; allmänna säkerheten måste lida genom de inrättade Hypotheks-föreningarnes alltför vidsträckta penningerörelse. Här måste således komma under öfverläggning under hvilka vilkor löftesförbindelsen kan åtagas och genom hvilka föreskrifter Hypotheks-föreningarnes låneoperationer skola inskränkas inom sina tillbörliga gränser. Vidare säger man, sådane förenivgar hvarken äro efterlängtade eller kunna komma till stånd i alla Rikets provinser. Talarea trodde det också och förmodade att Nerike och Södermanland icke mera än Östergöthland, Småland, Westmanland, Upland och Rikets Norra provinser behöfva och eftersträfva en dylik inrättning. Deröfver lyckönskade Talaren desse landskaper; men om Skåne, Westergötland och måhända Wermland äro i en annan belägenhet och tro sig af sådana föreningar kunna hoppås lindring och hjelp, hvarföre skulle vi andre vara dem till hinders? Hvad som icke behöfves eller är omedelbar nytta för en landsort, kan