Aftonbladet – 17 februari 1835, sida 1

—— RIKSDAGSUNDERRÄTTELSER. PRESTE-STÅNDETS DISKUSSION I STATSLÅNEFRÅGAN. Biskop af WINGÅRD yttrade: Hvad det omfrågade lånet af 2 millioner i silfver, till det stuldsatte jordbrukets lättnad, vidkommer, har det visserligen för mig förlorat en del af sin vigt, sedan Realisationen nu är verkställd, och således behofvet af detta silfvers insättande på bankens deposit-råkning är mindre. Likväl återstår alltid ojäfvadt det skuldsatta jordbrukets behof af mindre tryckande inteckning än för det värvarande och af räntans nedsättning. Önskvärdt för dea skuldsatte jordbruiaren blir det alltid, att icke, såsom nu, behöfva frukta uppsägning när som helst och att, med en ränta, som icke är högre än den nu varande, äfven till en del kunna döda kapitalskulden. För näringarces lif i allmänhet blef det ock af vigt, att de uti Iateckningshafvarens hand nuvarande handlingar blefvo rörliga och lånbara papper. — I norra orterna, der få eller ivga godsägare finnns, och jordbruket är föga lönande, ansåg talaren Hypoteksinrättningar kanske icke komma i fråga, och i Wermland ersätter kanhända Provincialbanken behofvet; men utom andra provinser behöfver Westergötland lättnad i sin stora skuldsättning, och i Skåne, der åtgärden synnerligast är på sitt ställe, har man redan träffat förberedelser ceriill. Talaren tviflade att hypoteksinrättningar ers komma ifråga, ön mindre fullbordas i 2 sf de län, som tillhöra Göteborgs Stift, men denna omständighet kunde ej afbålla honom från en varm Önskan för deras framgårg, der de kuena uppstå och gagna. — Man invänder att ett lån till så lindriga vilkor, att afsigten ernås, icke kan vinnas, och att Ständerne således skulle kompromettera sig genom ett beslut utan påföljd. Men om verkstillighet ej skulle kunna följa, är åtmin-: stone ingen skada skedd, och Ständerva hafva visat ait de bysa samma ormmtanka för det skuldsatta jordbruket som alltsedan 1815 års Riksdag uttalat sig. Det är till det minsta en seger mindre för det Hufvudstadens intresse, som alltid ifrar att kufva landsorternas anspråk på rörelse-kapital. Men det är icke heller afgjort, att lånet icke kan vinnas med sådane omständigheter, att till en del kapitalskulden afbetalas med räntan. Och hvarje sådan, än så ringa, amortering af kapitalet är att anse för en framgång till bättre förhållande än det nuvaravde af inteckning med 6 proc. ränta, eller, hvilket är än värre, jordbrukets skuldsättving i diskonterne med dryg ränta och halfårlig inbetalning af en femtedel i det prizitiva lånet. — Hvad StatsUtskottets majoritet i öfrigt anfört, har Hr af Billbergh i sin Reservation vid detta Betänkande vederlagt. Talaren beklagade om samma iutresse, som förbistrade Riksdagen från dess början, skulle äga, mot bättre skäl, förmågan att göra sig gällande intill dess slut. Det är hög tid att landet emenciperar sig från denna träldom; och att lemmarne, botade från Engelska skjukan, få växa på samma gång som hufvudet. En sådan lära hade Talaren sedan 1823 års Riksdag förfäktat; och, yttrade han sig, hade den ej gjort sig gällande, hade vi icke heller Handels-Diskont, Låne-konor och Privat-Banker, vore ännu icke Realisationen verkstäld och låge från bela Sverge skuldsedlar i vissa blecklådor, hvilka för näringsfriheten varit lika litet gynnande som för den politiska fordom blykamrarna i Venedig. Talaren röstade således för Hr af Bil!berghs reservation. Prosten SENELL ansåg frågan i dess ursprungliga skick afgjord; emedan ingen afUtskottets Ledamöter ansett sig kunna tillstyrka densamms; me fästade så mycket större vigt vid den modifikation som reservationsvis, af åtskillige Utskottets Ledamö:er blifvit framstäld, och som utvecklar det förslag, att Rikets Ständer skulle garantera. d. v. s. att Riket skulle iklädas löftesförbindelse för de lån, till visst belopp bestämda, som Hypotheks-förenin