Aftonbladet – 12 februari 1835, sida 1

tilltrodde sig, att algora saken, uiaa olflveriemnade den åt rezeriogen. Bildstein måste resa upp till Stockholm, och det hela slöts med en admonition till hboaom, att icke hädanefter i sina tal eller predikniogar anföra de uppenbarelser han möjligtvis kunde få. — Talaren tviflade icke på, att man föreslagit lånet, endast af ömhet för jordbruket; men anmärkte likväl, huru man, vid val till höga embeten, icke sällan visade en särdeles sympati för : de skuldsatta, likasom man trodde att menniskor voro medgörligare i den mån de voro: fördjupade i skuld. Hr STUART talade emot lånet, visade dess ogagnelighet, och huru litet landets invånare i allmänhet voro böjda derföre, då Bocdeståndet, det, hvars nytta i synnerhet derigenom skulle afses, i stället att, med pukor och trumpeter, som man säger, antaga det, tvertom afslagit sjelfva den Kongl. propositionen, och blott med en riaga pluralitet, antagit ett annat förslag, oaktadt en af de mest inflytelserika riksdagsmännen intresserat sig för detta senare. i Friherre KLINGSPOR hyste aktning för enskilda personer, men visste, att denna känsla fick vika, då fråga var om offentliga åtgärder. Han vidblef således sitt yttrande, att Regeringen användt otillåtliga medel för lånefrågans genomdrifvande, och erinrade huru dess proposition derom blifvit ansedd af Konstitutions-Utskottet, som funnit sig befogadt, att derföre ställa samtelige Konungens rådgifvare under Riksrätt, och huru Ständernes Justitie-Omhudsman gjort påstående emot dem, såsom för embetsfel. Det vore således på JustitieOmhudsmannens autoritet han här stödde sig. PresteStåndets protokoll förvarade prof på dea riksdagstaktik, som af styrelsen blifvit använd, och Friherren vädjade för öfrigt till hvad heia Allmänheten i detta fall hade sig bekant. Man hade talat om popula-ritets sportler. Friherren hade icke skördat några sådane. Tvertom hade han vid sitt första uppträde på de allmänna ärendernes stormiga bana, stött sig med de populära opinionerne m. m. Grefve WETTERSTEDT uppmanade åter Frih. att uppgifva de otillåtliga medel som blifvit använda emedan han icke kunnat finna den tydnaing Frih. gjort, tillfredställande. Grefve POSSE hade med bedröfvelse hört den rigtning till personligheter, som diskussionen tagit. Han voro icke en af dem, som ville hindra utvecklingen af en ung talares anlag, men hemställde till Ståndet, om icke detta ämne borde få hvila -till Protokollsjusteringen, då Friherren hade tid attbesinna sig och rätta ett måhända förbastadt uttryck. Skedde det ej, så skulle GCrefven icke underlåta, att vidtaga de åtgärder som 50 S. Riksd. Ordn. gåfve vid handen. Hr ROOS, J.E., uppmanade Friherre Klingspor att låta sitt ofvanomförmälta yttrande utgå ur protokoilet, och hoppades att han skulle leruna Ridderskapet och Adeln den tillfredsställelsen att ej behöfva åtskiljas under den obehagliga känslan af hvad som nu passerat; men, utan att Friherren derpå gjorde något afseende eller ens yttrade sig vidare denna afton. Frih. CEDERSTRÖM talade något om obefogenheten deraf, att om Stats-Rådets ledamöter begagna uttrycket Regeringen, ett ord, hvarmed grundlagen icke betecknade något annat än Konungen. Hr L. J. HJERTA hemstälde, huruvida icke åsigterna i denna sak snarast skulle kunna bringas till en Öfverensstämmelse, om disskussionen finge stadna utanför den allmänna politiska stridsbana inpå hvilken den nu syntes hafva förirrat sig. Han trodde i sjelfva verket, att ingen tvist kunde uppstå derom, att icke de föreslagna lånen skulle blifva af stor nytta för alla de skuldsatte jordbrukare, som deraf kunde komma i åtnjutande till det belopp de behöfde, af samma obestridliga fördel nemligen som hvarje person med flera smärre skulder, af hvilkas täta omsättningar och höga räntor han oupphörligen oroas, måste hemta deraf, att få alla dessa omflyttade i ett enda lån med låg ränta och: en omärklig afbetalning. Hela denna del af ämnet kunde således i talarens tanka sättas å sido. Frågan vore endast, huruvida representationen väl vårdade Statens intresse genom den förbindelse man nu vore på vägen att ikläda densamma. Han trodde i detta fall att o.a man föreställde sig vilja rådfråga någon klok cch erfaren affärsman från något annat land, med större och mera stadgade kreditbruk än hos oss, och