Aftonbladet – 10 februari 1835, sida 1

3 snart han nödgades lita på egen kraft, skulle då upphöra. Talaren föreslog derföre bifall till Hr af Billberghs reservation. Hr CEDERSCHJÖLD hade väl funnit, att Kongl. Maj:ts ifrågavarande nådiga proposition bhfvit vederbörligen förklarad icke vara stridande mot ansvarighetslagen: men ban fiuktade deremot, att den var ohjelpligt stridande mot de mathematiska tanklagarne. Enlgt den Kongl. propositionen skulle nemligen Riksgäldskontoret upptaga lånet till 8 procents rebatt, samt 4 procents ränta och 1 procents årlig afbetalning. Men när nu Hypo:heks föreningarne skulle af deras primitiva lån erlägga 6 proernt årligen, hvaraf 4 skulle anses för ränta, och 2 för afbetalniog på kapitalet; så kunde de naturligtvis icke komma att till Riksgäldskontoret amo:tera större kapital än de till låns erhållit, och Riksgäldskontoret följaktligen nödgas sjelf liqvidera de 8 procent, hvarmed dess upplånivg öfverstege utlåningen, oberäknadt alla omkostnader , samt förluster på kurs o. d. — Skulle åter Hypoteksföreningarne hålla Riksgäldskontoret fullkomligt skadeslöst så komme, ewvligt en af talaren uppgjord uträkning, knappt 3 proc. att årligen amorteras på Hypoteksföreningarnes erhållne lån. — Talaren upptog derefter till vederläggning Hr af Billberghs reservation, hvilken han punktvis genomgick. Vid en af punkterna medgaf han, att ett stort rörelsekapital visserligen är gagneligt för landet: — men blott när det tillkommit på naturligt sätt, genom produktion och handel. Eljest vore det tvärtom skadligt. Såsom exempel påminte han, att Amerikas guld och silfver bringat Spanien och Portugal i elände. Och han påstod, att om Guadeloupska köpeskillingen blifviv helt och hållet indragen i landet, och sedIar proportionaliter derför utgifney så hade vår financiela ställning blifvit vida svårare, än den nu varit. — Ec aovan talare hade liknat otörelsar . Jodo 2 mvuälibava: Ypp so kopitalet yidedhk blodfulihet. Hr GC. fullföljde denna liknelse, och erinrade, att kroppen endast hade nytta af det blod, som den sjelf producerat, men att deremot det blod, som ifrån ett annat djur ingjutes i dess ådror, verkar skadligt och förstörande. — Bland annat bestridde talaren äfven Hr af Billberghs uppgift, att räntefoten icke hade minskats. Han påminte att räntan i sjelfva Banken hade fordom varit 8 och flera procent: och att alla publika kassor, t. ex. Riddarhuskassan och sjelfva Sparbanken nu hade måst nedsätta räntan för mänga Jån ända till 5 procent. — Beträffaode ropet om penningebrist; så erinrade han, att man redan för nära 20 år sedan skrek öfver strypning föga bättre, än om snaran setat om halsen: men att ropen tyckas hafva minskats, i samma mån åtgärder blifvit vidtagne till återvinnande af ordning och stadga i våra myntförbållanden. — Slutligen erinrade talaren, att R. St. redan hade vid denna Riksdag 2 särskilta gånger yttra! sig i samma ämne, som nu vore under öfverläggning, och fyrstämmigt förkastat Statslånssystemet, hvilken åtgärd, så vidt talaren kunnat finna, vunnit hela nationens synnerliga bifall. Han hoppades derföre, att Riksens Stånder icke ville, genom ett i grundlagen förbjudet upprifvande af fattade beslut, nu lättsinnigt förverka Svenska folkets aktviog. Han ansig det till och med oklokt af Regericgen att ens vilja förmå representationen till en sådan förödmjukelse: ty en regering som söker att alldeles beröfva representationen dess popularitet, handlar föga annoriunda än den, som neahugger trädet för att skörda dess frukt. Talaren vädjade nu till det stånd, hvars symbol anses vara äran; och uppmanade det att icke blottställa sig för det omdöme, att genom Riksdagens utdrägt hafva blifvit mera medgörligt. Hr NORDENANKAR: Om man skall tro uppgiften om Svenska Adelns aftagande besutenhet, så torde låneförslagets framgång icke här möta serde: Jes motstånd; och då den Statsekonomiska förvillelse, hvarpå bela systemet hvilar, icke blifvit tillräckligen ådsgalagd, så lärer här föga afseende fästas vid den röst, som vågar höja sig detemot. En vän af sanning och ära, politiskt lugna och lagbunden ordning och frihet, cch jag tillägger, höjd öfver det partisinne, som endast söker att försvaga bandet emellan Regering och Folk, utan att frukta för en förtydning från de närmaste intressen, som i de financiella lagstiftningsåtgärderne kunna önska att göra sig gällande, och med blicken fästad på ett älskadt fä