Aftonbladet – 9 februari 1835, sida 3

MM MM RR MMMM ningar sedam år 1749, tillräckligen antyder ej allena det delapiderade skick, hvari den gamla lagen sig befinner, utan ock, att den ena statsmakten, Regeringen, i efterföljd af hvad som skedde år 1798, åren 1816 och 1817, fätt taga lagstiftnin: en ensam om händer i detta ömne, eburu detsamma efter 1809 eljest obestridligen enl. 37 fY RF. såsom af civil-lags natur, borde behandlas gemensamt af Kopuog och Rikets Ständer. Att om Ständerne äfven vid denna riksdag vilja efterskävka sin rätt, eller undandrsga sg deras pligt i detta afseende, så följer icke deraf, att Regeringen numera har lust att, i uppenkar strid med 57 S R.-F. åtaga sig sådan avsvarsfull lagstiftning, hvilken det onekligen är Stänodernes skyldighet att sj:lfva genom lagförslag bereda och till Kongl. Moj:ts nådiga sanktion öfverlemna. Tvärtom har jag anledning förmoda motsatsen af den omständighet, att så snart min motion var väckt om ny vexellag, Handels och Finans-expeditionen genast till Banko och Lag-Utskotten öfverlemnade det, i grund af Kongl, Maj:ts redan år 1816 gifna I nådiga befallning till Kommerse-Kollegium, dersiädes bearbetade förslaget till ny växelstadga, som från Kongl. Kommerse-Kollegium inkommit år 1833, men som endast finnes vara en på nyare Svenska gjord omskrifning af 1748 års stadga för utrikes vexlar. Att vid denna riksdag ingen motion, med undantag af min om generell ny lagstiftning blifvit väckt, på grund af hvilken Rikets St. kunde i sträng enlighet med formerne företaga sig omarbetnivg af utrikes växelstadgan, halst Hr Rosenblads motion endast åsyftar ett partielt tillägg dertill. Att för öfrigt vid granskning af 1748 års stadga, äfven förutsatt det sedermera tillkomne författningar blefve undanröjda och nödiga tillägg gjorde, ingen sakkunnig lärer undgå finna så väsentliga brister i sjelfva uppställningen, att den som icke först praktiskt fått lära sig växelrörelse och la.garne derföre, har största möda att ifrån sjelfva lagen iehämta någon kunskap; ett omdöme hvarom jag knappast hört någon motsägelse, förrån då det nu på alfvar är fråga om att få en bättre. Att om det sålunda väl är möjligt att egentliga köpmän, hvilka redan äga praktisk kännedom om växelrörelsen, utan att måhända någonsin hafva tittat i vexelstadgan, äro liknöjda för omarbetning, så följer icke deraf, att den är onödig; i fall man reflekterar på den större allmänhetens rätt att få en lag, tillgänglig för dess begrepp, och som befordrar utbredandet af växelrörelsens fördelar. Hvad dernäst den från nästan a!la handelsplatser i riket så starkt yttrade önskan beträffar, att få den inrikes växelrörelsen frigifven, och den rigtning opinionen inom Riksens Ständer deraf troligen fått, att vilja stifta en särskild lag för inrikes vexlar; så skall man finna, vid ämnets närmare betraktande, att, såvida ej fråga är om biotta uppställningen af några allmänna grundsattser, hvilka dock icke i praktiken kunna leda till någon växelrörelse, så måste en fullständig lag för inrikes vexlar blifva, på några SS när, lika vidlyftig, ja nära nog identisk eller densamma, som en lag hvilken omfattade både utrikes och inrikes .vexlar; — ty enda skillnaden är, att uti ena fallet kommer kurs eller vexelpris i fråga, och i det andra icke. För mig synes det motbjudande och oriktigt ait hafva tvänne lagar om samma sak, den ena stiftad af Konung och Ständer gemensamt, och den andra; underkastad en fortfarande arbiträr förändring af blott den ena statsmakten. Sjelfva Jagprinciperne kunna och böra ej vara annorlunda beskaffade, än de som äro antagne öfver hela den merkantila veriden, och till dem som inbillat sig att jag uti mitt förslag åsyftat införa några nya grundsatser, som icke äro erkände uti den gamla vexelstadgan, eller att jag var angelägen få uppträda med nytt lagförslag som skulle kullstörta de gamla förbållanderne i utrikes transzktioner, ber jag härmed få förklara, att med undantag af en enda omständighet, neml. öfverflyttning till trassentens godtycke att skaffa accept af sin man, om han så behagade, ifrån den absoluta skyldighet härutinnan, som 1788 års växelstadga ålägger remittenten — i min tanka en orättvisa, som i Franska, Engelska, Preussiska och Danska lagarne ej finnes — så har jag icke åsyftat någon enda ändring i 1789 års stadga, annorlunda än i uppställningen, hvilken, indelande sina artiklar, efter växelgifvarne, växeltagaren, växelgodkannaren, etc, (liksom fråga vore