Aftonbladet – 6 februari 1835, sida 1

af 102 af ror 6 BR. F. omedelbartigen kan biifva förestarar, R. F. omedelbarligen kan b!:fva föreslaget — Lika med Herr Petiå kan jag icke eller, för Svenska folkets och de:is representanters heders skull skall jag någonsin föreställa mig, att endetterade representaters intressen vid framfarne Riksdagar frambringat de beslut, som vållat åtskilliga af våra financiella oredor, en tanke, så sårande för en enskild sjelfständighet och vördnaden för denna Statsmakt, att då detta förhålland: blifvit af He P. angifvit såsom sanning, en billig fosterländsk kärlek fordrat att någon faktum för styrkande af denna förmenta sanning bordt uppgifvas, hvarförutan, åtminstone af mig, denna sanning icke kan betraktas annorlunda än som ett blasfem: Di Hr P. tillåtit sig att på ett sådant sätt söka nedsätta den ena Statsmaktens anseende och icke dragit i betänkande att våldföra hvad Svenska Statsborgaren eger dyrbarast, har det icke varit oväntadt att äfver den andra S:t atsmakten ieke blifvit lottlös, och Hr Petre har vetat utvisa en. väg, uppå hvilken det goda skulle med säkerhet kunna af Representationen sökas osktadt alla hinder från Re geringens sida? ech det är på denna väg och under sådane suppositioner, sota Ar P. antydt, att representanter framstått och handlat i en rent fostcerföndsk syftning. För min del må jag erkänna, att, om ett slikt misstroende tili den ena Stlatsmakten utgör vilkoret för värdigheten att beträda den u:stakade banan — jag heldre trampar den gamla jemna stråtev med tro och tillit till goda af s:gter hos Regeringen, intill dess jag om motsatsen öfvertygas, än jag på dem väg, Hr Petre anvisat, vill se frön utsådde Will mis ;shälligbeter Statsmakter na emeilan. — Slutligen och med förklarande, att jag oaillar det Hr Petre i sitt anförande inblandat de öfriga Riksståndens för rbandlingar 1 denna fråga före återremissen såsom icte i det ringaste rörande Borgarestindet, gillar jag, att Hr Petrd med likgiltigh et betraktar alla smädeiser och bittra utgjutelser, som met honom kunna riktas, under förmodan, att Hr Petres kända liberale icke misstycker det rTeciproeitets förhållande, som, i öfverenstämmelse med en slik grundsats, kan af Ståndskamrater eller medrepresentanter varda påkalladt. I anledniog så väl af hvad Hr E. nu anfört som ock deraf, att Hr Petrgs anförande ej ledde till nigot resultat, ansåg Talaren detsamma böra läggas till handlingarne. Hr FALHEM: Frånvarande d3 denna fråga förra gången förevar och af det högtärade Ståndet afgjordes, har jag trott mig ej böra uraktlåta tillfället, då den nu,i anle -dning af tre Stånds återremiss, till högtärade Ståndet återkommit, att i korthet till protokollet yttra min mening i ämnet, ehuru Pg ej kan föreställa mig, att högtaärade Ståndet nu skulle kunna gifva åt höglofl. StatsUtskottets hetänkande någon annan åtgärd, än att lägga detsamma till handlingarne. Jag är sjelf jordbrukare, och mina kommittenter äro äfven till största delen, om ej alla, detsamma och det är derföre jag specielt ansett mig pligtig, , att vid detta tillfälle ej förtiga min opinion, hvilken jag i denna fråga också känner vara den allmänna meningen i den ort och hos den kläss af medborgare, hvars intresse jag här är skyldig att vårda, Hypoteksföreningar kunna visserligen blifva af nytta för jordbruket, då de i naturlig ordoing uppkomma, hvilket jag också hoppas och önskar ej så långt till, utaf sig sjelft skall ske; men att nu med utländska lån söka tillkonsila dy! ka inrättningar, är ett förelag som jag alldeles icke kan ; gilla — Ensådan utväg vore att köpa det goda, som genom Hypotek sföreningarne vill åstadkommas, med ett posilift ondt, som är dubbelt större. På samma sätt förhåller det sig i min tanka äfven med den fördelen för jordbruket, som af anhängare utaf detta förslag förespeglas. Äfven jag tror en i naturlig ordning tillkommen ökning af rörelsekapitalet vara en nationel fördel; men tillskapad i or aturlig väg genom utländs sk skuldsättnic :g, hvarförelandet under loppet af 40 till 50 år, i räntor och amorlissement finge betala en kapitalet mer än dubbelt öfverstisande silfvertribut till utländnvingen, anser jag, långt ifrån att medföra någon välsignelse, tvärtom utgöra en verkli förbannelse. På dessa grunder, hvartill jag äfven vill lägga den, att erfarenheten synes hafva ådagalagt, att vid statslåns upptagande, Låneifvuarene