Aftonbladet – 5 februari 1835, sida 2

Till Statstidningens Philalites. Bröderna Philibert hafva icke på lävge upptegit talscencns repertoire; de begge Crispinerna icke helJerz och jz vågar derifrån hämra förboppring. att den Tidn nesläsarde allmänvhetes skulle vilja lemna en flyktig uppmärksambet åt de bege Philalt!erne, hvilka, om det skulle lyckas dem att gerom motsatfa åsig!er åstadkomma något jus i de högre Statsange ägenhe erna, säkerligen skola finna vig lika lycklige, i fall de, äfven på bekostnad of egna meningars allmännare hyllning, kuvnat bidraga till sanningens utveckling hos månaden Stats-Tidningens Philald!es skrifver ext högst konstigt, ja, kanske ekademiskt språk. Aftonbladets, laser och återläser, för att ätt fatta. Han äger icke högre anspråk än att begripa bvad hvar menniska bör förstå; men kän finner i sin broders skrifsått någonting så inveckladt, så af ordvridnivgar omslöjsdt, att han ofta nödgats frånträda sitt bemödande, att ifrån sjelfva ordställningarne upphsna meningen, den han således, för de fles:a fallen, mer uppskattat efter andan, in efter ordet. Aftonblade:s Philalttes tveåar icke att illerkäona sigitillampningen af den bekanta grafskrilten: Ci git celut, qui ne fut rien, Pis måme Academicien: efter dess död älförståendes; ty under fessa histra ficer, då de stora bändelserna så tät! följa på hvarandra, vare det ju icke allde!es omöjligt, att Af:onbladets Ptilaldtes, under det yrgre slägtets strafvande a:t horiskoffa det snnvu ej bortgående, kunde under lifstiden få erfara någon spefogels återupplifvande af Dalins: mark väl —! af Br Hof-Kansleren VDalins smånarrogtiga tanke -ytirirg: Menskans Hf ar böllans spa; Tänk hur hastigt ödet värds! YLycken fror jag kunde, skapa, At ex rionp en Exeilens.? Efter d ova ödmjuka förutskickning måste du, käre Philaidts, förlåta mig, att jag öppet bekenner, huru dit polsisia skriftställeri p;? mig gör samma versän. som mir jag DÅgongius afhört Virtuosen Nagels musikalists vaskepelerier; en myckenhet väljudance toner, Föorstiga kväppningar och stränga spel; men hvaraf det åtminstone för min känsla varit omöjligt att bibehålla något annat, än en viss förvåning öfver konpstfördigketer. Sådan har ej söllon verkan äfven varit på mig, vid