Aftonbladet – 5 februari 1835, sida 2

statslån i samma fö: hållande vara förmånligt, som dess ränta vore lsgre än landets allmänna ränta; men det stenbara häri inses lätt, då man betänker, att för lånets ränteoch kapitalbetalning ingen annan kraft kauv användas, ä4 nationens arbete, industrisn; och att senna arbetar under större svårighe er och med mind:e vinster, till följd af den rubboiog i dess prundvalar, som vi redan visat, att ett :penom inländski lån ökadt rörels kapital och 1 ännu bögre grad en genom ett uvinsdskt. ökad myntmassa nödvändot måste åstadkomma. Vår egon prodaktion bliv derizenom dyrare och vår handelsvinst med utlävningen alltså mind::; våra svårigheter al: betaia honom ökas m. m. För att närmare upplysa detia med ett exempel, önskade vi att den värde författaren i Statstidningev ville helt evkelt visa oss, hvilka verkliga förgelar Svonska Nationen stulle draga deraf, om t. ex. en öfvernaturlig makt tt. ex. i hast förvandiade Taberger i gediget Guld. Månne han skulle kunna viss, att Sve.ige derigenom för framtiden kuvde blitva fritt fås all skatt, eller at ijeke den rubbaoirg i alla våra och en stor del af ef riga verldens förhållanden, som derigenom upptomme, stulle föranleda ull viga mer ondt och stora olyckor, än sjelfva vår nuvarande belageshet. Det vore nteresant, om förf. ville antaga denna uppmaning, och inlåta sig på ett filt, der hans kalkuier borde kuvna få en grundiigare bålining, en större åstådlighet, såsom mer bero ndåe af verklisa facta Vi supponera likväl, att om alla hans bemödanden icke hurde gifva ett på låvgt när så tillfredsställande resultat af hela det blänkande berget, sem våra nu stilla och lugnt växande skogar evsamme kunna erbjusa åt Svenska folkets sramtid, alla andra dess natur-klimat och nrationalförmåner oberäkoade, skal. ban väl sjelf inse: att äfven hans egen snillrika eb i vår tanka alldeles med en sådan metamorphos jemnförliga uppfinning, att göra guld af papper, mätte vara uuvderkastad samma ofullkomlighet. Han torde då nödgas er känna: alt det ficnes en gräns för menskliga uppfinningarner, och att vi icke böra tro oss, om att af intet kunna göra allt. Författaren bör noga taga sig till vara, att icke för mycket gå in på principen, att eröfra i eget land. Detta kan vara; som man söger: vackert i ett 1al; men i verkhbgbeten åstadkommer det lätt samma resaltater, som ulländska eröjvingar: många strider, många offer, mycken flärd och törst efter triumfer. Vi förblifva, oaktadt författarens alla sköna förhopppingar, emedlenid, af den mening, att det finn?s en naturlig grans för hvarje nations verksamhe:, som bestämmes af dess verkliga, icke af dess inbillade, krafter ch tillgångar, ökade at dess upplysning och näringsdrift; och att den PBegering, som söker att öfverskrida denna gräns, bereder blott allmän obelåteohet och enskild ofird. (Forts, e. a. g.)