Aftonbladet – 3 februari 1835, sida 1

, an:er Rikels Stländer bara halva till ständ:gt ogonmärke, nemligen ära och redlighet, alfvar och kraft, egenskaper, hvarmed man under sjelfva medellösheten är rik. Utskottets Betänkande, som b-stämdt åsyftar ogillande och upphäfvande af hvad Ständerna förut antagit och förordnat, synes mig, att dömma af uppställningen, hafva genom advokatoriska räsonnementer tilltommit, hvadan detsamma icke är för!jent af annat, än mitt redan yrkade afslag. Herrar EKERMAN, HOLM, LANGENBERG, RYDIN, FALEM och HALLGREN instämde uti reservationerne och yrkade afslag å Betänkandet, emedan, cm det bifölls, allmänheten skulle få ännu ett skäl att misstro Ständernas beslut och garantierna för resiisationen, ibland hvilka äfven är den, att ingen sedelemission ifrån Bankea får ega rum förr än ett år eftsr utvexlingens början. Herrar HELSINGIUS, SANTESSON och LEFFLER talade för bifall till Betänkandet, och sökte i synnerhet den förstnämnde att bevisa, det här ej vore fråga om någon ytterligare sedelemission från Banken. Beiänkandet afslogs genom votering. 2:0 I anledning af StatsUtskottets betänkande N:o 395 angående granskningen af konvoyk ommissariatets medel m. m. Hr EKERMAN tviflade ej att Ståndet observerat det fenoruen, att StatsUtsk., hvarifrån man hittills varit van att emottaga revisionsberättelser bestående eadast af siffror, nu afgifvit ett så sakrikt betänkande. Talaren, som visserligen höll Utskottet räkning derför, bade dock önskat att betänkandet varit framstäldt i andra termer. Det syntes nu verkligen vara författadt con amore. Origtigheter förefunnos äfven uti betänkandet, då der säges att 1833 års hufvudbok ej blifvit aflemnad, hvilket dock skett den 31 December sistl. år. Hvad bokförivgssättet beträffade, hade det varit oförändradt ända till 1829, då Kongl. Maj:t uti utfärdad iastruktion anbefallt den sedermera använda metoden. Om uti boiföringsmetoden voro felaktigheter, så borde man ihågkomma, att kommissaria:et måste åsyfta Kongl. Maj:ts oådiga instruktioner o. sv. Då Utskottes afdelning så länge arbetat på detta betänkande, borde afdelningen hafva infordrat förklaringar af Konvoij Kommisariatets Embetsmän eller Ledamöter, innan de fällde en så hård dom. Talarea yttrade s:g derefter om så väl framlidne Stats-Rådet Schwans, som öfrige så väl aflidne som ännu lefvande Ledamö:ers af Kommisariatet förtjenster, hvilka Utskottet genom detta betänkande så föga grannlaga nedsatt. Utskottet tycktes hafva med ljus och lykta letat efter felaktigher; ty de Växelförluster, Utskottet anmärkt, voro relativt så obetydliga, att talaren trodde det ej finnas någon person, hvilken hade affirer med utländska hus, som ej under så lång tid lidit ännu sörre förluster. Små hus föllo Jångsamt, men större handelshus störtade alltid oförmodadt och hastigt, så att det vore nästan omöjligt att freda sig ifrån deraf timade förluster. Hr E. hade bekommit åtskilliga upplysningar, dem talaren trodde kunna möjligtvis helt och hållet eller åtminstone till en del vederlägga Utskottets betänkande; men han hade så sent deraf fått del, att han nu ctj kunde inför Ståndet uppgifva dem. Han yrkade derföre återremiss på det så väl desse upplysningar måtte kunna meddelas Utskottet, som ock Utskottet komma i tillfälle att höra Konvoy-Kommisariatets Ledamöter och Embetsmän. Talaren skulle ej vara emöt att Konvoyärenderna öfverflyttades på Komerce-Kollegium om ej talaren fruktade, att det skulle blifva svårt för Kollegium att sköta dea växelhandel, som dermed vore förknippad. Hr NORMAN instämde med Hr Ekerman, Hr HOLM: Om det icke nu vore för sent, att anmä!a anmärkning mot vederbörande i och för liqviden emellan Svenska och Norrska Stats-Verken om Sjöexpeditionen år 1928, hvarigeron Svenska Statskassan blifvit på ett så uppenbart sätt lidande till förmån för den Norrska, skulle jag icke ett enda ögonblick tveka att anmäla denna anmärkningsanledning, hvartill Höglofl. Stats-Utskottets ifrågavarande Betänkande gifver den mest påtagliga. anvisning. Tiden är emellertid förbi, och jag inskränker mig således till att förklara, att, då jag å ena sidan icke annat kan än gilla och högakta Norrska folkets och Styrelsens bemödanden att försvara sitt lands intressen, så vidt de Ööfverenstämma med rättvisa och billighet, jag å den andra måste åtlyda och beklaga den medgörlighet, hvarread Coansctka ctatevarl ate häcsta 3 Afvanrantvdda hän