Aftonbladet – 29 januari 1835, sida 2

alven a anära Sidan nagon gaDy al Smal all sega om vissa förslag, som icke genast s: skadliaa ut. Har en nation länge lidit och kändt sig obel ten under sina sta!sformer, så måste den söka något bättre. För att då slppa experimentera med något af inhemsk uppfinsing och kanske få betala allt för dryga lärpengar, innan det dugliga hittas, torde det väl vara rätt så godt att se sig om efter det dugliga, som finnes hos acdra nationer. Derföre har menniskan få:t sitt förnuft, att hon skall kunna skilja det goda och passande från det skadliga och opassande: hvarföre också frågan aldrig varit, att från främmande länder införa hela deras statsiorättning, med smått och stort, godt och satt. Hundrade gånge: hafva reformernas vänner sagt (fastän Minerva-följet försigtigtvis aldrig nimna, än mindre vederlägge det,) art det blott är i detaljfrågor, som lokala förhållanden göra ändring i de allmäinna grundsatserna för all styrelse; att grunderna för menniskorätt, för fåhet i tanke och kraftutveckling, för förhållandet emellan styrande och styrda, deremot äro evigt oföränderliga och desamma för alla folk, som göra arspråk på civilisation. Att en lagbunden monarki icke är tänkbar (d. v. s, att namnet blot: är en låcsmat), om icke en ansvarighet finnes, som kan göras verklig emot någon annan, då det blifvit antaget såsom tillhörande den monarkiska principen, att någon sådan icke må utkräfvas af Monarken sjelf, ehvad han gör eller låter; det är en i sakens natur grundad sats, som lika gäller för alla folk, om de lefva på berg eller i träsk, under snö eller evig vår. Likaså förhåller det sig med de allmänna orubbliga grundsatserna, att rättvisa är omöjlig, om icke en af alla andra statsmakter oberoende domaremagt fipnes; att en folkrepsesentation är ett oting, om den icke verkligen utgår från folket; att härmed icke så mycket menas den till antalst öfvervigande massan, utan den öfverväganda massan af upplysning och sjelfständighet, af iniresse för lugn och äganderätt; att en nations förkofran är omöjlig utan en fri utveckling af kroppsoch själskrafter; ait lyckans tillfälligheter äro de sämsta rekommendationer till statens embeten, m. m. dylikt. Dessa äro allmänna satser, såsom vi sagt, hvilka aldrig ändras af lokaliteter 3 och det skall vara antingen brist på förstånd att se det rätta, eller på vilja att erkänna det, som kan sammanblanda dem med de behof af olika förvaltaing, dem ländernas olika beskaffenbet medför. Ett särskildt styrelse-departement för lagskipningen, ett för finaneerna fordras t. ex. för alla stater; men icke borde t. ex. Sachsen eller Schweitz, om de toge grunderna för sin statsorganism från England, derföre lögga sig till en Marinminister, emedan England och andra sjöstater : hafva en sådan; ej eller borde andra länder, som tillfälligtvis hämtade sina styrelsegrundsatser från Holland, inrätta en särskild Vattendams-Ministere derföre att Holland behöfver en sådan. Dessa distinktioner äro icke svårare att göra, än att hvar och en gör dem, så snart det icke ligger i hans intresse att bortoch sammanblanda frågorpa. Vi veta allt för väl, att hvarken deana eller någon annan bevisning kan bringa Minerva-följet att medgifva, eller ens upptaga, de mot detsamma anförda skäl; de behöfva sitt skrik emot främmande teorier och idealer ; och då öfvergifva de det icke för en så lumpen sak som en öfverbevisning. Minerva i sin illparighet, och hennes patroner i sin korisyata enfald, må fritt jubilera i den inbillningen, att gerom Minerva-katekesen hela liberalismen med alla sina gärningar och allt sitt väsende, ör nederslagen och aldrig mer kan resa hufvudet! Nationea ser verkligen något längre än dessa mentorer och vämjes vid både ultraimens apostlar och deras lära. Det skulle kanske vara tid ati börja något misstro visheten hos sina verktyg å ena, samt hos sina patroner å andra sidan! Men kunde möjligen i längden befinna sig bättre af att något ögonblick föreställa sig, det ens egna uitralisliska begrepp icke äro ofelbara, och att det, som man så länge roat sig att utskrika för blotta griller af en egoistisk och revolutionär faction, kanske ändock kan vara folkets tankar och hafva skäl för sig. Men — denna digression kom alldeles mot vår fö resats; ty vi veta allt för väl, att varningar anses blott för upproriskt tal, swedömkan öfver förstockelsen blott för personlig fienskap. Vi vilja icke mera förspilla ord på dem, som föresatt sig att icke förstå. För dem åter, hvilka hafva lust ait Vröfva, forisitta vi vår evmacd Af ultrakatekesens