hvari ligser skilnaden? Lika litet som Minerva etC. ännu gifvit ett svar på denna fråga, lika litet skall hon någonsin gifva det. Hon skall blott fortfera med sitt fula grin öfver deras okunnighet, som behandla Svenska Konungens Rådgifvare såsom Ministrar; hon skall oaflätligt bortblanda ett direkt svar uti infall och ovett, det veta vi. Hox skall aldrig våga ett försök till svar så den frågan, huru hon tänker sig en komnstitutionell styrelse utan Rådgifvare — de må heta Ministrar eller hvad avnat som hälst — som icke erkänna sig låde juridiskt och moraliskt ansvariga för regeringsåtgärderna. Hon skall icke riskera ett svar härpå, emedan bevekelsegrunden för hennes predikan är den, att hoa vill ingen konstitutionatitet! För att hindra den att någoosin äga rum i verkligheten, måste man öka inbilla dem, som vederbör, att den icke finnes i dagen. Hon skall alldrig svara, bvar det i Engelska och Franska grundlagarna mer än i de Svenska står skrifvet, att Ministrar äro maktägande — ett ord, som de illparige och vetande uppfunnit, men som nu eftersäges af kräken, likasom hade de hittat nyckeln till hela gåtan i ett ord. Hur maktägande Arr Althorp, Melbourne, Brougham voro, det visade sig nyss. De: voro det, så länge Konungen ville lika med dem; och då var det hans magt, som gerom dem giorde sig gällande. Men de voro det icke, så snart det föll Kenungen in att vilja annorlunda än de. Det var hans vija, som ensam var magtägande; men de tjenade icke längre, än de sågo, att de kunde vilja lika med hoaom; så snart de funzo sig icke mera kunna det, då sågo de sig tvungna — icke af lag, ty tecken till någon dylik fiones icke. utan af aktning för sig sjelfva — att lemna rum åt andra, som tänkte annorlunda. Just häriligger hela grunden till Ministeriella makten; annan finnes sanpverligen icke; och vi uppmana Minerva-följet att framvisa en enda lagbokstaf, som föranleder till någon annan magt för en Engelsk Minister. Samma makt äger ovillkorligt hvarje Konungens rådgifvare i Sverge. Men det är just den svåra konsten — theres the rub: — Minerva skulle visst icke vara emot en positiv ministeriel makt, i Jag stadgad och oberoende; men detta slags magt, som hvilar på talangernas och karakterens öfvervälde och ytterst på resignations-nödvändigheten , det säcker hennes och hennes pat:oners oötvervinnerliga afsiy. Eua makt, som hvilar på karaktersstyrka, och på möjligheten af sjelfoppoffring! Hu! Då kunde ju hända, att man ej finge i meklighet iefva och slutligen dö på sin plats! Att man skulle falla med sina grundsatser! Hu!! Nej, bäitre är att stå med andras) Då vi sålunda uppmanat Minerva att öppet utsäga, huru hon tänker sig en konstitutionel styrelse utan min:strar (d. v. s. sådana kronans rådgifvare, som icke sky ansvarighet för alla åtgärder, så den moraliska som den juridiska), hafva vi ingenting att tillägga. Vi vera, att hon blifver oss svaret skyldig; och om hon det icke blefve, vore hon icke Minerva. En avnan fiåga bafva vi att göra henne: huru kan hon våga framträda med en så absolut diktad uppgift som den, att de liberale endast skrika på reformer, utan 2tt uppgifva, hvad som skall reformeras? Sedan halftannat decennium har den liherala pressen ech liberala representanter oupphörligt och tydligen framlagt de brister, som de ansett böra afbjelpas, och det icke blott i deta!jfrågor, utan i hela riktningen af vissa administratio,soch lagstiftningsgrenar. Somlige af Mioervas trosförvandter hafva ju klagat, att ingenting fått vara i fred för reformerings-lustan; hon sjelf påstår, att inga ämnen, hvari reform behöfres, äro uppgifne, utan blott ett obestämd! skrik på reform upphäfset. Hvem skall man tro? Att liberalismen (den falska naturligtvis, — men vi ute!emna epiteter, som alltid förstås inunder), till och med stundom lyckats att genomdrifva nåera punkter, saknar ej exempel. Hvilket var det gravamen, som den liberala pressen först yrkade att få afhbjelpt, och som i början mötte ett lika bittert motstånd, som representations-eformen nu? Minnes Minerva det? — Jo, det var frågan om näringsfriheten. Efter halfiannat decennium har liberalismen härutinnan gjort sig hörd; och samma lärer, som då utskrekos såsora nästan revolutionära, hafva numera gjort sig på hög ort gällande. Hvem väckte frågan om handelsfriheten och tullväsendets reformerande? Månne ej de liberale? Dessa frågor hafva dock äfven till en del redan kommit