Aftonbladet – 28 januari 1835, sida 1

hvad Sir John Cam fobhouse 1 detia atseende yttrar: Fastän entledigad ur Konungens tj nst, hoppas jag dock få stanna qvar i folkets. Jag hoppas få fortfara att representera eder i Underhuset, och detta Hus tillkommer det draga försorg, icke blott om återställande af en populär styrelse, ej endast en klass af namn, som för ögonblicket stå väl hos folket, utan att garantera natioren återinsättandet af en sådan administration, för hvilken man kan hysa det förtroende, att dess åtgärder bafva det allmänna bästa till föremål. Min medkandidat (General Fergusson, likaledes reformvän) har talat om dea afskedade ministeren. Jag tillhörde sjelf denna ministere och derföre önskar jag — och rättvisan bjuder det — att de reformåtgärder blifva kända, som vi beslutat föreslå, emedan de syntes ess egnade att tillfredsställa folkets önskningar. Det var vår afsigt, att genast vid sessionens första början lägga vissa förslag på husets bord eller åtminstone tillkännagifva att de voro att förvänta, för hvilka förslags beskaffenhet jag anser mig skyldig göra eder räkenskap. I första rummet hade vi alltså ämnat föreslå en fullständig reform af Protestantiska kyrkan i Irland, (bifallsrop) för att med roten upprycka de stora missbruk, som gjorde Irlands elände till ett ordspråk, och bidrogo dertill att ett land, som naturen genom fruktbarheten af dess jordmån bestämt till ett af de lyckligaste på jorden, öfversköljdes af blod, och dess invånare öfverhopades med jemmer och elände. Den andra åtgärden, som vi hade i sigte, var en motion till upphäfvande af Irländska tvångbillen, (Höga bifallsrop.) Det är ganska sant att det förra Parlam entet, genom antagandetaf denna bill belastat sig med ett stort ansvar. Tillåten i mig härmed få försäkra eder, att Lord Duncannon och jag (efter Grefve Greys afgång) blott med det vilkor emottogo platser i ministören, att nämnde bill icke skulle läggas till grund för åtgärderne i afseende på Irland. Det är min pligt att inför eder aflägga räkenskap för mitt förhållande, och j:g bör meddela eder följande. Då Konungen genom sin premierminister hedrade mig med anbud af en plats i det kabinett, som höll på att bildas, svarade jag den ädle Lorden, attjag först måste hafva en eller tvenne frågor besvarade, innan jag kunde besluta att mottaga något embete. Den första frågan var: Skall Irländska tvångsbillen genomdrifvas? Lord Melbourne svarade: Nej. Min andra fråga hade afseende på Irländska kyrkan, och användandet af dess ofverflödiga (icke för eklesiastika föremål nödvändiga) inkomster, emedan jag aldrig kunde låta den orimliga satsen gälla såsom rigtig, att de till Anglikanska kyrkans underhåll anvisade medel, på sådane ställvn der denna kyrka icke utöfvar några funktioner, ej skulle få användas till folkets nytta. Försvarandet af en sådan sats syntes mig gränsa nära till förryckthet. Visserligen fanns det några högt upsatta och inflytelserika Herrar (.Stavleyska partiet) som häri Voro af olika tanka med mig; men ingen af dem tillhörde den sista ministeren. Vi ansågo alla såsom den hufvudsakliga grundsatsen för vårt regeringssystem, att följa det sunda förnuftets bud, enligt hvilket allmänna inkomster, som icke äro nödvändiga, icke heller böra bibehållas. — Vidare hade det afskedade kabinettet för afsigt, att genast vid Parlamentets öppnande föreslå en bill, som på ett lämpeligare sätt, än det nuvarande, reglerade förhållanderne inom Ergelska kyrkan, och serskildt skulle hafva helt och hål!et afskaffat tionden, . efter en väl öfverlagd plan, hvilken jag är öfvert M gad skulle hafva tillfredställt alla. Äfven!edes hade vi beslutit att föreslå åtgärder, som fullkomligt afbjelpt. alla dissenters besvär. Jag kan desto bestämdare yttra mig ö:ver dessa ärunen, som jag hörde till den afdelning af kabinettet, som fått sig uppdraget att förbereda dessa åtgärder, och jag ännu har lagförslagen liggande hemma i mitt hus. Detta var vår operationsplan genast vid Parlamentets första sammankemst, och I skolen utan tvifvel medgifvå, ait denna plan ej var så oäfven. Men dervid stannade vi icke. Vi hade föresatt oss, att äfven för Eugland göra hvad som redan skett för Skottland, genom införande af stora och helsosamma reformer i municipalitets förhillanderna, (I de högljudda bifslisrop, med hvilka detta tillkännagifvande mottogs, skola äfven medlemmar af municipalitetet i Nottingbam hafva instämt.) — Öfverhufvud vore vi allesamman fiender till hvart och ett monopolium, och i synnerhet monopolium