Aftonbladet – 24 januari 1835, sida 2

I som händelsen var med Karlsten, vid Riksdagens början. Med föresats inhiberar jag allt annat yttrande i anledning af Åeservantens uppgift på den under nuvarande KrigsMinis!er tillkomne flotta, än att Reservanten i sammanhang dermed bordt meddela, huruvida ännu existerand: kontrakt om utländskt ekvirke jemväl skall räknas samma Minister till förtjenst. För mig visar sig sanno!ikt, att den civila sidan af Konungens Rådkammare i allmänhet förhåller sig passivt i rådslagen om försvarsverket. Man synes nermmligen utgå från den mening, att alla med Rikets försvar gemenskap egande frågor böra utan all diskussion underordnas den Militsra sidans åsigter, frånkännande sig den förra all förmåga, att i dylika frågor meddela råd. Man bör icke önska, icke vänta, att föredöme skall af representationea följas. Hos: den sistnämda bör icke saknas förmåga, attrigtigt pröfva och bedömma sådane till försvarsverket hörande ämnen, om ä:o af rent ekonomisk natur; och hvad vidkommer andra militira frågor, hvilka ligga utom representationens egen synkrets, eger hvarje representant tillfälle att förvärfva saker ledning för sitt oradöme af de uplysningar, som kunna inhemtas hos kunskapsrike, erfarne och oväldige personer. Granlagenheten bjuder, att icke relevera alla de eftertänkliga brister i kvigs-administrationen, hrarom på denna väg tillförlitlig visshet kan erhållas, Det säger sig sjelf, att embetsoch tjenstemän, hvilka af nit för det allmänna och i en rent medborgelig syftning skulle ställa sig i öppen direkt beröring med de inom representationen varar de reform vänner, icke synnerligen väl kunde tulereras i en tid, så utmärkt för den andra statsmaktens ensidiga upfattning af det konstitutionella samhällsskickets betydelse. Måhända kunde man med fog yrka, att planen för Rikets försvar borde grundas på den mnogaste beräkning af statens bestämda tillgängar. Om man antager att det inhemska försvaret är det förnämsta och nödvändigaste, synas dessa tillgångar böra hufvudsakl gen användas till fullständig organisation deraf. Föreställer man sig vidare, att kustförsvaret bör sättas i andra ordningen, så borde det vara en gifven följd, att detsamma, näst efter det inhemska , skulle, i den mån medel finnas, ändamålsenligt organiseras. Ej förr än försvarsverket i dessa väsentliga delar är fullkomnadt, tyckes skäl vara för handen, att disponera statsmedel för bildande af sjöförsvar med stor flotta eller för beredande af möjlighet att utföra anfallskrig. Allt synes böra fortgå i en naturlig utveckling, hvilket icke låter sig göra, så vida man, innan ännu det vigtigaste törsvaret kommit i önskvärdt skick , under fortsatt klagan öfver otillväckliga anslag, splittrar statsmedlen på krigets skilda föremål? Dock, hvarföre tala derom? Frågan är af stor vigt och ingriper djupt i det vacklande Statsverkets tillsiånd och behof, men kan af den enskilte representanten icke vidröras, utan att dess yttranden varda misstydde och framställde såsom foster, antingen af oförstånd sller frondeur-sinne.