Aftonbladet – 23 januari 1835, sida 2

ning af alla förekommarde mal, underlätta deras öfverläggningar och verka på deras beslut? Men denna hastigare utvexling af idcer, detta skyndsammare utbyte af tankar och denna för statslifvets högre utveckling nödvändiga strid emellan serskilta opinioner, kunna de väl äga rum på något anpat stalle, än i landets hufvudstad, der publicitetens organer fritt och obebindradt kunnat inverka och der man liksom från en medrilpunkt öfverskådar statsförvaltningens hela ciriel? Statens hjerta är hufvudstaden, der aila det off-ntliga lifvets funktioner förena sig 1 en centralorgan, som utgrenar sig i al!a rigtaingar och fördelar sin näring åt samhället. Här samlar sig folkets kraft ien brännpunkt, som utstrålar sitt ljus och sprider sin värme kring bela landet. Der befinna sg regering och folk i sin lifligaste vexelverkan, som bebestämmer hela gåogen och avdan af stasförvaltningen. Här förena sig alla de elementer, som kuona gifva medborgaren en san: politisk bildning, utom hvilken han väl kan lefva och verka för sina egna intresseo, men aldrig mnitälska med framgång för sitt fosterland och aldrig rätt känna värdet af dess heliga fordriovgar. Här står thronen icke mera i derna hemlighetsful:a halfdager, som magiskt ver kar på inbillningen, och kringgjuter den med troslärornas mystiska glans. Regeringen framträder i sitt paturliga ljus, såsom en mensklig institution med menskliga attributer. Statsborgaren känner hvad den betyder, om den oafbrutet verkar för folkets väl; men han Järer sig att skilja skenet från verkligheten. — Statens personlighet, den lefvande och forilefvande generationen med alla sina minnen och förhoppvingar, är den idd, som han söker i sin förklarade gestalt i regeringens personlighet, och på kännedomen om denna beror till en stor del publiciteten. Det år derföre icke så Oovigtigt, som man i allmänhet tror, att lära känna de styrandes privatlif, deras karakterer och tänkesätt såsom menniskor, och man må stiga hvad man vill, så är det just dessa, som tillåta medborgaren att kasta sig in i deras styrelsesystem. Staten är ett belt af intellektuella, moraliska och fysiska krafter, och dess inre lif bör alltid vara skönare än det yttre, som blott afspeslar detsamma, Der rörer sig allt, känslor, tankar och begär, och från denna rot uppväxer det som i framtiden skall bära frukt och gagna efterverlden. Men, invänder man, icke kunna sällskapslifvets förhållanden begrunda em sann publicitet, som aldrig kan nedlåta sig till spionerier eller intränga inom buslighetens fridlysta krets. Ieke kunna den offentliga mannens bandlingar såsom enskilt framdragas inför allmänhetens domstol, när han icke derigenom öfverträder staters gällande lagar. Må vara! säliskapslifvet är likväl den äldsta och oinskränktaste af all publicitet, den grundar sig på omdömets frihet, och dess rättigheter förmår ej en gång despotea tillintetgöra. Utem denna publicitet kunde ej något samhälle zbestå. Hela privatförtroendet grundar sig i på ep sådan intellektuell cch moralisk — vexelverkan, och intrigens och nedrighetens tillmäIen bestraffa sig småningom sjelfva, här som i det offentliga lifvet. Gränsorna emellan dessa oppionens högsta makter äro dessutom oföränderligen bestämda genom deras egen natur: offenligheten har sin karakter, och det enskilta lifvet sin; men icke desto mindre är deras mål detsamma, så vida uti båda ligger något högre och oförgängaligt, och icke blott egoismens afsöndring af sina underordnade intressen från det hela. Man lika som mao antager, att staten utgått ur familje-lifvet, så har offentligheten framgått ur samhällets privatförhållanden, eller rättare: privat-lifvet bar också sin offentliga sida, som förenar der med samhällslityst och utgör öfvergången mellan båda. Denna föreningslänk består afallade havdlingar, som utan att egentligeniullhöra det allmännas sfer, I kväl göra ett förhållande mellan medborgare möjligt eller ock syfta derhän, att lösslita det inviduella irin de band, som uti idten om ett rättstillstånd utgöra samhällslefnadens enhet. Medett ord: dygd och last äro de stora handlings-momenter, som lika vä! höra till det enskilta, som det offentliga lifvet, och här mötas båda, utan att derföre öfvergå i hvarandras sferer. Dygden omfattar naturligtvis hela den moraliska verlden, liksom lasten bäst karakteristeras af dess förstörande, regativa väsende. Nu är det völ en oemotsäglig sanning, att eygden förijesar lof och bifall, hvar den än förefinnes, och lasten tve:tom bat och ovilja. Skulle man alltså vilja förneka den oebestridliga förnufis-rättigheten fll nr fr a rr oo ee or den hraotislhoe noch