Aftonbladet – 23 januari 1835, sida 2

ARR nnntn ananas a Vi u:bedja oss Läsarens uppmärksamhet på den från landsorten insända artikel, hvilken förekommer här nedanföre. Den innehåller, i anledning af förslaget till underlättande af riksdagens hållande i landsorten, många sunda och väl utvecklade anmärkviogar, dels öfver de olika tillfällen, som hufsudstaden i jem förelse med en provinsstad erbjuder till en närmare kännedom af sjelfva styrelsepersonalens egenskaper, dels också öfver den olika inflytelse, sällskapslifset måste äga på Riksdagsmännsns opiaioner, på ett ställe, der umgänget med medelklassen utöfsar ett slågs egenskap af regulator på tänkesätten, som ock, åtminstone i någon mån bidrager att hindra från ytterligheter, eller då folkets ombud äro försatte inom den vederbörliga inbägnaden af en småstad, der hofoch statspersonalen som medföljer, naturligtvis utgör det öfvervägande antalet. Insändaren har isynnerhet i hvad han yttrar om privallifve, framställt dessa omständigheter från en ny cch intressant synpunkt. Konstitutions-Utskottets förslag till underlättande af Riksdagarnes förflyttande från hufvudstaden till den ort, regeringen finner för hvarje gång för ändamålet tjenligast, anse vi här i landsorten för en af de vigtigaste frågor, som under denna Riksdag förekommit. Den innefattar uti sig mycket mera än map vid första påseexndet torde inse, ty stadgandet om riksdagarnas hållande i hufvudstaden är att anse såsom en af hörnstenarna i vår konstitutionella statsbyggnad. De få händelser, i hvilka grundlagen tillåter ett undantag, äro så bindande, art man icke utan fara för allmänna opinionens offenthga ogillande kan tillåta sig ett godtyckligt förfarande i detta afseende. Men hädanefter stulle det, enligt den nya redaktionen, bero till det mesta af regeringens mer eller mindre frisinnade uppskattande af tidsomständigheterna, hvarest ständerna skulle samlas; det skulle bli en konstitutionell rättighet för den ena stasmakten, att bestämma den andras omgifningar under hennes öfverläggningar om sina medborgares dyrbaraste interessen; det skulle tillstädjas den ena att uppbjuda alla sina krafter, och att använda slla sina hjelpemedel, för att befordra framgången af sina planer och för att vinna sina åsyftade ändamål; men den andra skulle beröfvas det enda understöd, som den i afgörandets ögonblick kunde påräkna; den skulle endast få förnimma några svagare röster från det representerade folket, hvars önskningar skulle förlora sig uti statstidningens och de salarierade bladens prunkande phraseologi om regeringens välmenande afsigter och tidehvarfvets och upplysningens kraf; vid anslagsfrågor och prohibitiva lagförslag i administrationens alla delar skulle den till det mesta få åtnöja s:g med den intresserade partens framställningar, och äntligen skulle de öfverläggande riksdagsmännen skiljas från en bildad publik, som under göromålens hvilostunder, genom ett lärorikt och upplysande umgänge, kunde i mer eller mindre mån bidraga till stadgandet af deras öfvertygelse. Är väl detta att upprätthålla den prisade Jemnvigten mellan statsmakterna? Är detta att vädja från passionerna till förnuftet; från egennyttan och hersklystnaden till kärleken för sanningen och fäderneslandet? Hvad har väl bestämdt KonstitutionsUtskottets pluralitet till ett sådant beslut? Är det väl den sansade och mognade visheten, som vid öfvervägande af de faror, som hota samhället från evpstark och haftig opposition, vili inskränkta dess verksambet ch inflytande? Men hvariöre skall man så mycket frutta all rörelse och allt ungdomligare lif i staten, om man alltid vill befrämja det rätta? Beror icke sanvingens kännedom af en allsidig pröfning och bvarföre skulle man då vilja beröfva represcutacterna möjligheten dertill, och derigenom snarere bereda än förekomma förbastade och öfverilade rådslag? Hvarföre skall man vilja