Aftonbladet – 23 januari 1835, sida 1

enats nn ROR nn AR TA Den stora strid, som i detta ögoublick föregår England mellan vännverne af samhällsför bättring och försvararne af de missbruk och orättrådigheter som under loppet af sekler insmyst sig i statsförfattningen, är för alla bildade folkslag märkelig och lärorik. Hvar och en nation har sina reformvänner och sina Tories, som m:d spänd uppmörk samhet afvakta utgången, väl vetande att denpa utgång kommer att i högst betydlig mån verka på samhällsställningen i hela vår verldsdel. Anbhängaree af den Österländska styrelsegrundsats, som icke känner något högre mål än motståndetr? mot ailt bvad en nation kan önska till förbit!rande af sin ställning, till lugn utveckling af sina institutioner, skola darra för hvarje fri och oberoende valröst, som hotar att ur deras själsförvanters Peels och WeHingtons händer rycka den makt, af hvilken de hoppades ett moraliskt stöd under arbetet och mödorna för det stationaras betryggande. Hela skaran af lydiga och spaka verktyg inomrepresentationer och deras fördelningar, skola pligtskyldigast deltaga i den rysning, hvarmed deras patrover skåda den sannolika utgången af valen i England. Hvar och en deremot, som önskar att folken, utan blodiga katastrofer, utan våldsamma omstörtningar, måtte alltmera gå framåt mot det mål af förädling, trefnad och frihet, för hvilket Skaparen nedlagt så många ädla drifter i menniskosjälen, skall glädja sig åt de utsigter, de redan kända valen öppna till seger för reformens ädla sak. Bland den mängd af tal, som blifvit hållna vid valen, medela vi här nedanföre det, hvarmed Sir John Campbell, General-advokat (Attorney-General) under Melbourneska ministeren, nyligen hälsade valmännen i Edinburg. Det utmärker sig på en gång för moderation och kraft, och visar huru i Eogland män sf politisk integritet och kännedom af sakernas närvarande ställning tänka om dessa motstånds-ministerer, hvilka vi nyligen äfven hes oss sett prisade såsom de enda möjliga och pbyttiga för land och rike. Det ifrågavarande talet är af löljarde lydelse: oo Mina Herrar! Från andra ställen hafva anhud blifvit mig gjorda, hvilka jag vördnadsfullt vägrat antaga, och skyndat mig till Edinburg, så snart jag såg Konungens proklamation om parlamentets upplösniog. Jag bekänner för Eder, att ända till dess jag läste denna proklämation, tviflade jag huruvida den nuvarande ministeren skulle vara nog dåraktig, jag höll på att säga gemen (hör), att så snöpligt upplösa det första reformerade parlament, som satt i Storbritannien (bifallsrop). Men mina Arr, de hafva spelat ut deras sista trumf. (skratt och bifallsrop). Man säger oss, att landet i de sista månaderne lidit mycket genom uppvigling, och vi hafva hört mycket talas om huru ministeren besväras af pådrifning utifrån. Men mina Hrr, hvilka äro väl de som nu åstadkomma den oroliga sinnesstämninger? Innan tvenne månader förflutit, fruktar jag vi få upplefva en oro i sirnena här i landet, hvarpå den nuvarande generationen icke sett något exempel. Och hvilka äro väl skuld till denna oro? Hvilka andra än just de, som föregifva sig vara fiendar till all orolighet, och säga sin önskan vara att lurg måt!e råda. Ostördt lugn rådde; folket var belåtet och laglydigt; det önskade att se sina besvärafhulpne genom dess egna representanter. Men vi hafva sett en akt, hvars följder jag icke kan betrakta utan häpnad och farhåga. Jag fruktar en kollision förestår icke blott mellan partier, utan mellan särstilta klasser af detta stora samhälle; och om ic:e mera oegenpyttigs, lugna och visa män än de, som tagit sin tillflykt till parlamentets upplösning, tväda emellan, så darrar Jag för följderne. Mins Hrr, man hade föga alt vänta af en minister, som kom till verlden på ett sådant sätt som den nuvarande. Jag bör alltid med aktning tala om Kronans prerogativ; men jag kan icke förgäta, att delta prerogativ lades i Konungens hand för folkets bästa. Jag skall alltid tala med vördnad och tillgifveoh:-t om den