Aftonbladet – 22 januari 1835, sida 1

ställning, med tillhörande reflexioner, af ett ämne, samt de vanmäktiga, men värjeliga försöken, att imponera på hvad man kallar allmänra opinionen eller rent af bilda en sådan. Så litet som möjligt får han uppbäfva sig till domare, aldrig till Regent; ty nvationen har ingen fallenhet att blindt och utan urskiljving efterlöpa hvad som pratas, och pressen förlorar, vida mera än den vinner, genom öfverdrift och åsidosätiande af den gamia goda regeln i vår vördade lagbok: Hvar cch en tale och svare skäliga. Då folket läst en ströskrift, har det också sin dom deröfver färdig, och ju mindre en skrvifstellare öfverträder gränsen för det anständiga cch skickliga, aflägsnande från sin framställning sllt lastligt och smådligt, desto högre stiger hans kredit i det allmänna, så att upplysningens och yttranderättens väl e!ler ve på intet satt står eller faller med den ifrågavarande lagparagrafen. Men andra omständigheter fästa, i min tanka, betänkligheter vid förslagets antagande. Det är nemligen vida bekant, huru allt folket gerna och med värma nämner det kära ordet: Konungen, och det är icke femtedelen, som vet att skilja Regentens Majestät och Regeringen. Förvillelser kunna uppstå hos den enfaldige, så i begrepp, som uttryck, och till förekommande af alla olycksfall, synes mig derföre, som Lagförändringen utan våda kunde anstå tills nya Kriminal-lagförslaget, sannolikt vid nästa Riksdag, hinner granskas och antagas, på det nödiga bestämmelser icke må saknas af hvad som egentligen utgör brottets art och natur, så mycket angelägnare, att få uttredt och definieradt, som Konungens Majestät och gerningar, deremot: något icke får yitras, i sjelfva den nu föreslagne redaktionen, slå i oåtskildt semmanhang med de Kongl. Maj:ts .gerningar, emot hvilka Ständerne, enligt grundlagarne, kunna vara både behörige och förbundne att göra anmärkningar. Denna brist anser jag för närvarande vigtig emot nya Redaktionens godkännande, och jag förmenar den äfven, utan alla menliga följder, kunpa hvvila, intill dess den, i harmoni med förväntad allmän strafflag, må göras gällande. För öfrigt och i af seende på formen är mot Utskottets utlåtande att anmärka den särdeles väsendtliga omständighet, att K. M:ts proposition, det enda förslsg, som legat till grund för Utskottets beredning af ärendet, der icke är antagen. Till alla föreslagne fävgelsegrader, är dödsstraffet, som det likväl var K. Mts nådiga afsigt, att alldeles afskaffa, tvärtom och på köpet behållet, hvarförutan nödige gradations-bestämmelser, så för brottets bedömande, som den derför lämpliga bestraffning, saknas, hvilket synes mig göra den af Utskottet tillstyrkta förändring änru mera lämplig för den hvila och det uppskof, jag redan föreslagit, BENGT GUDMUNDSSON från Halland (skrifteligen, förenade sig med Nils Månsson, och anhöll att få fästa ståndets upmärksamhet derpå, att det icke ginge an, att genom förändring af lagförslagets ordalydelse söka minska faran för yttrande rätten. Att nyttja orden: Konungens enskilda gervingar vore icke tjenligt, ty Konnngen befunne sig i minga enskilda förhållanden, der hans gerningar inverkade på enskilda medborgares välfärd; han gaf, t. ex, nådegåfvor, pensioner, hade egendommar, m. m. Han vore således i den beröring med folket, att en förmenad oförrätt, ett tillfälligt lidande, till och med en hel familjes ofärd kunde bero af Konurgens enskilda handlingssätt mot en Svensk man. Skulle denne då, för ett ögonblicks utgjutelser af en upbragt känsla, genom lagen försättas i månvgårigt fängelse ?— Deremot vore den, som inlät sig i betraktelser öfver den regerande Konungens personlighet, vid afgörandet af Regeringsåtgärder, ganska brottslig. Men allt det rörande man kunde säga mot det nu stadgade lifsstraffets bibebållar de, försvunne då han betänkte, att det endast kunde tillämpas, då någon för samhället vådlig bandling är med det lasteliga yttrandet förenadt, och i annat fall blefve nåd förunnad. Det vore väl sannt, att exempel på erbjuden, men försmådd nåd gifvits:: — en omständighet, som visserligen vore obehaglig för en Regering, som af oförsigtighet eller möjeligen enskild hämd låtit som brott emot samkället upptaga ett förhastadt eller illa valdt uttryck; men icke borde nationens ombud låta bruka sig till verktyg för den afsigt, som sökte undandraga sig mödan att betänka sin första handling mot en medborgare, derföre att dess sista miöjleen kunde blifva en obetydlig