Aftonbladet – 22 januari 1835, sida 1

Bonde-Ståndels diskussion öfver lagen om MaJestätsbrott. (Slut fr. gårdagsbl.) LARS LARSSON från Elfsborgs län (muntligen). Utan någon förmäten afsigt, att mer än med egen röst inverka på Ståndets blifvande beslut, föranlåtes jag, af de skilda åsigter här yppats, att meddela mina tankar i ett ämne, som jag visserligen anser vara vigtigt, fastän icke aldeles af det inflytande på våra medborgerliga förhållanden, som man i allmönhet tyckes antaga. Jag kan nemligen icke inse alla de vidor, som vid förslagets framgång velat fästas af så mångfaldiga skiftningar, att sjelfva grundfärgen svårligen kan urskiljas 5 men de:emot hade jag också trott det gamla lagbudet vida skildt från alla de menliga påföljder både för Konungen och Nationen, som man sökt detsamma påbörda. Lika litet som jag gillar åtskillige, medbrodren Heurlins undfallne yttranden, kan jag härvid förmås att lyssna till Lindbäcks begrepp om tillämpning mellan Konung och folk af den faderliga agan eller Botvid Jonssons hemska påminnelse om Christian Tyrannvs illgerningar. Vår öfverläggning och vårt omdöme borde icke förvillas med så främmande och missledande exempel. Samma skräckbilder och hjernspöken, som blott upphetsa iabillningen, må förvisas från rådplägningarne, och endest sanna och faktiska förhållanden grundlägga våra beslut! I närvarande tid erkänner den konstitutionelle undersåten kanske icke någon aga från thronen, och ännu mindre det tyranniska ok, hvarunder en likväl snart störtad våldskräktare lät fäderneslandet förblöda. De bäråt syftande antydningar passa således icke på de förändrade borgerliga vilkor, som äro oss försäkrade, och i hvilkas tillgodonjutande vi sjelfva deltaga genom stiftandet af våra lagar. Lugnt och sansadt, utan öfverilning, böra vi utöftva denna rätt, och sålunda beredd att yttra mig allenast i och för sjelfva saken, sådan som jag uppfattat och föreställer mig den, ber jag att få erindra, att Konuogens urgamla benådningsrätt, äfven för de brott, som här äro i fråga, ännu qverstår och måste fortfarande förblifva gällande, ehvad den föreslagne Lagförändringer antages eller ej; och kan det nu å ena sidan icke motsägas, att den, som öfverlagdt och med uppsåt, i tal eller skrift, tadlar Konuvgens person, hvars he!gd är fö:eskrifven, icke allenast i grundlager, utan i hvarje rättskaffens undersåtes bröst, bör straffes eftertryckligen, såsom den der förgått sig både emo! Majestätet och nationens sjelfbestånd, så må det på den andra äfven medgifvas, att benådningsrätten här, som annorstådes, är ämnad, att godtgöra hvad lagens stränghet felar, der förbrytelsen tillkommit under mildrande omständighe!er. Man har väl icke saknat exempel, att den tilltalade vägrat emottaga den honom erbjudna nåd, och denna likväl sällsynta händelse kan endast förklaras utur 2:ne alternativ, avtingen, att den tilltalade är förnärmad ef lagskipningen, eller att han djerfves ytterligane trotsa Konungens Majestät, i hvilket senare fall broitslingen är sitt straff fullt värd, utan att nationen känner något deltagande för hans bortgång, åtminstone der den icke vållats sf annat än teaterspel och dylikt, som icke rör folkets sjelfständighet eller allmänna intressen. Emellertid, så vidt jag kan erinra mig, har, alltsedan den ifrågavarande lagen stiftades, något derunder afsedt brott icke blifvit anmäldt, af den svårare art, att Kongl. nåd icke mellankommit; och straffbestämmelsen synes mig således till alla delar likgiltig. Mera vådlig skulle jog anse en mildring i 6 Kap. Missgerningsbalken, hvarom, till min glädje, någon tråga deck icke uppstått. I 2 f åter af 5 Kap. är eti påbud, nästan af samma art som det ifrågavarance, men antingen det qvarstår eller borttages, !ärer det vara och förbhfva lika oskyldigt så länge allmän lag är underordnad grundlagen, och denna, efter envåldets afckuddarde, tillerkänrner na:ionen rättigheten, att genom sina ombud tillse och bedömma, huru dess i svett och möda anskaffade sratsbidrag användas, Men ehuru Ständernes granskningsoch anmärkningsrätt sålunda måste vara oförändrad, hari vissa skriftliga anföranden här talats om den vida och.det tvång, som stulle hota vå: tryckfribet, och dermed den egentligen nationella yttranderätten. Äfven härutionan af en annan tanke, förmodar jag denna nationens dyrbarhet all:eles oberoende at den oss föreslagne lagförändring. Vill tryckp:essen vara hvad den bör, och vårda sitt förtroanda 3 Jaag Allans ooo 0 oe SS RT oe