Aftonbladet – 20 januari 1835, sida 2

Riksdagen kunona ånyo väckas eller npptagas, icke bestämdt utrycker, att Konungens förenämde höga rätt till propositioners afgivande blifvit genom sistberörde , iaskränkt; alltså och då, enligt 93 3. Regernings-Formen, Grundlagarne skola i hvarje särskildt fall efter ordalydelsen tillämpas, pröfvar Riks-Rätten rättvist förklara, det laga anledning till anställande af ifrågavarande åtal icke förekommit, i följd hvaraf Herr Justitig-Ombudsmannens emot ofvanbemälte Herrar Ledamöter at Konungens Stats Råd samt Föredragandesa gjorda ansvarspåstående till alla delar ogillas. Hvilket till efterättelse länder. Riks-Rättens logik är något olika med Kiesewetters och Pleanings, som man ser. Efter dessas logik skulle, då 27 4 endast handlar om sättet för Kungliga Propositioners öfverlemnavde, raen 75 f deremot innehåller ett allmänt stadgande derom, att en fråga, som förfallit, icke må kunvoa vid samma riksdag å nyo väckas eller upptagas, RiksRättens dom innefatta j:mt upp motsa:sen af erundlagarnes tillämpande efter deras ordalydelse? Ty hvad betyder väl ena sådan tillämpning efter ordalydelsen, om icke, att något undantag från ett allmänt positivt lagstadgande icke kan göras, utan att ett sådant undantag finnnres lika positift och uttryckligt medgif-et, men i 27 står alls intet om hela denna fråga. Nyssnämnde slutsats vinner ännu stöd deraf, att flera andra undantagsföreskrifter finnas upptagna i 75 S, och är det väl då tänkbart, att Lagstiftarne ej skulle hafva utsatt något så vigtigt som angående Kungl. Propasitioser, om afsigten varit att undantaga dem, helst vär detta icke hade fordrat mer än ett par ords tilligg. Man kan för öfrigt icke undgå att anmärka, huru sorgfalligt Riks-Rätten undvikit at yttra sig öfver den del af Herrar Stats-Råders förklaring, hvaruti de sökt tillegna Konungamakten andel i Ständernas beslutanderätt öfver Riksgäldskontorets ärenden. Detta var i vår tanka ganska klokt af Riksrätten, och bör vara lärorikt för Herrar Stats-Råder. Då med den ställning, hvari pluraliteten af Riksrättens Ledamöter stå till Regeringen, denna knapphändiga tystnad utan tvifvel kan anses såsom ett ogillande af Deras Exellensers med nog anspråksfull ton gjorda försök, att verka på opinionen i deita fall.