Aftonbladet – 19 januari 1835, sida 3

Det här föruti deita blad byfvit omnämdt, att Sir John fFlersehel, sov af de: afli IDE Sto e astronomen, och lycklig fortsättare af fadres forskningar i denna intressanta vettenskap, före!ag t en resa till Godabhopp udden, för att der anställa 23. ronomiska observatjoner, I ett bref.till!Statsrådet sn Stuver St Petershurg, dateradt d. 10 Juni förled? år 7 och af hvilket nedanstående är ett utdrag, har v I ha lemnat flere underrättelser om fortgången af sit fö retag: lag kan försäkra er aft i våra latituder det ic ke gifves någonting, som, äfven i ringaste mån, kan jemföras med den förvånande fullhet och prakt; som utmärker stjernorna af de fyra första ordningarne längs efter vintergatan och dess nordliga gräns. Irån Sirius ända till a i Centauren, ser wan jiksom en flamma af lysande föremål, och dervifiån ända till a i Örnen, erbjuder vintergatan, till och med för det obeväpnade ögat, ett så uomordentligt skådespel, att väl ingen beskvifving ar i stånd att deraf gifva en klar bild. ton visar sig icke här såsom et enda bredt, nästan enformiat band af ljus, utan i oregelbundna massor, lizsom b:utna i ofantliga tätt sammanträngda molafläckar, och på de ställen, som äro mindre tätt besatta, sällsamt belagd med mörka strimmor, som se ut alldeles som lager af svarta skyar. Betraktad genom teleskopen synes vintergatan öfverfull af stjerngrupper af den mest omvexlande skönhet, men öfverhufvud äro de runda grupperne i denna hemisfer vida yppigare, större och talrikare än i den norra. Vid närmare betraktande af kontrasten mellan norra och södra delen af vinte: gatan, på!tränger sig ovillkorligen den tankan, att vårt solsystem ligger exc-otriskt inom stjernzonen till hvilken det hörer, eller åtminstone att vi äro vida närmare den mera rika och glänsande delen, som ligger kring Korset och Centauren, än den andra. Dock härom mera i ett annat bref. — Den 1 April upptäckte jag en skön planetfläck, 59 nordligt från Argus och ungefär 4 i rakt uppstigande följande denna stjerna. Denna planetfläck är alldeles rund, har en diameter af 37 eller 4 och visar sig för teleskopen icke omgifven af mera töken än ungefär en stjerna af g:de storl-ken, med hvilken han har lika glans. Den 3 Aprl upptäckte jag ytterligare en annan, 67 i diameter, med en fullkomligt planetarisk skifva, med skarpt bestämda konturer och utan något töcken ikving sig. Det märk värdigaste härvid är att dess ljus, som är lika med en stjernas af sjunde storleken, är alldeles blått, och detta icke genom verkan af någon kontras, utan alldeles oafhängigt deraf, då hvarje annat ljus saknas. Men Mag-llans-molnen och den stora lysande massan kring Argus äro framför allt de intressantaste föremålen i denra hemisfer. De förstnsradas bildning är högst hemlighetsul!, och afviker från allt hvad jag förut sett. Riämker tager mycket fel, då han påstår att de liksom vin!ergatan lätteligen låta npplösa sig i särskilta stjernor. Det gifves väl vida sträckor, i synnerhet i det stora molnet, som äro uppfyllda med stjernor, — likväl utgöres den betydhgaste delen deraf (och nästan alla de mindre) af oupplösliga dunkla massor, blandade med figurer och grupper af olika storlek och de sällsammaste former. — AA