Aftonbladet – 14 januari 1835, sida 3

karaster 1 den fosterläxdska ana, som Jemie cn sann och lågande poetisk känsla gevomgår det bela. De: är ett somärkningvardt tecken, hbu:u-om poesin och politiksn 1 våra dagar något bvarstides bl fva ailt m nåre och miväre främmande för hvar and:a,; de renaste poetissa naturer fiona numera äfven något ör sig i bände:servas hvimmet, y der utvecklar sig mer och bestamet det poetiska elementet i tiden, det är infg mera endast nera jlumpna privilegier och prerogativer, som striden här och hvar mom folken gäller — dessa äro blott skalet kring jäsnicgsämnet — utan de bössta principerra i menskligheten. Det ör i detta afsee: de, som hvarje skapelse, sådan som den tänkandes bok, :cke saknar en viss betydelse, om den också i och för sig sjelf icke ager vågot utmerkt vide för klarhet i bilderna eller någon bestämd tanka, som genomgår det hela. Ett utdrag ur boken torde för öfrigt väl förtjena att ge:omläsas, Se här ett såidant 9 Jag såg det förflutra såsom en vatt: men uti natten skymtade det förgångra i syrer för mitt öga. Det var sisom vandrande stjernor och gingande vaoin. Jag såg, och min ande tänkte. Jag såg Konungar styra, och årsvext och lycka omskifia. Der syntes Konungar med blodig purpur, som spillde menniskolif i örlig och för domaresvärd. De voro siarka och mäktige, och d:r s tjenare kallade dem fäder, och deras närmase knäböjde för d m. Mceno i fjerran dalar, i afligse skogar, hemliga bergsskrefvor, fälldes förtrycktas tårar. Enkorsörjde. och faderlösa gingo omkring bygden efter bröd. Konoungatjenarena gödde sig af grödans närna ceh kornets must; man arbetarens svet: och nödens mödor aktade de icke. De, som mycket fått, togo ännu mer. De, som egde mest, tozo dertill brödet ur den fattiges mun, och tystade de behöfvendes klagan. Jag såg Konungar, som sade till folket: . Du hö:er mig till. Ditt arbetes frukt skall du lägga för mina fötter. Dina rätters ro skall du försaka, för att vakta mitt palats. Ditt blod skall du gjuta för min ära, och mina strider vill jag vinna genom ditt lif. Du föddes för att tjena mig och dö för mig, ty min är makten. J:g såg en gammal Konung, som välsignade sina undersåter, och det ver såsom en döende husfaders välsignelse, ty krivg den gamles stol trängdes ett tacksamt iolk. Jag såg en Konung, som satte sig på sin faders lysande stol och sträckte ut sin härliga spira. Kongliga tankar hvälfdes inom kronans ring, och hans hjerta ville godt och stort. Men si, det kom blod pi hans hinder och hat bans bröst. Då v-rdt haa gripen af vedergällningens makt, och slacen af bi öder och satt i häktelse. Och när ban vardt mördad, satt brodermördaren på hans stol och yfdes i hans purpur. Jag såg en Konung, som med kraftig hand röfvade kronen och kufvade de stolta upprorsmännen: hans bjerta var icke godt, men han wile det Konur? gsliga. På cin ålderdom stod han inför sitt församlade folks, och slog sig för sitt bröst och erkände: Gud hafser straffat mig. Jag sg en Konung med ljusa leckar. Härarnes Gud hade omgjordat honom med segrens svärd och han drog ut med sina män att kärpa för Herraos sak. Hans folk led och blödde, men hans hjeltar sveko honom icke. Och folken sågo bonom med häpnad och kär lek, och hans ansigte syntes såsom en Engels ansigtr Men Herrans sak hänger icke på bårstrårt af en menviskas lif. Herren tog honom bort på hans halfva bara, och menniskorna trodde, att hans s: s.k var förlorad. Men Herren viile lära folken att icke ni: strösta, ty ban gaf segren åt ett folx utan Konusg och utan rik:dom, hva rs enda styrka var alt strida för sanning och räti. Jog såg flärden i qvinnoskepsad på tbronen, och de :naktigas sjelisvåld fätte de svaga, ec olroa och förderfvet grodde i skygd af makters p rp. Jag såg ärslystnaden regc:a och vinna hör liga lär der. T mm 0 ste oh ? ss 21 ee . .