Aftonbladet – 10 januari 1835, sida 1

STOCEHOLM Den 10 Januari... . Konstitutions-Utskottet har till Byårsgåfva gifvit iks-Stiånden följande förslag till förändrivgar i 50 S Regerings-Formen och 3 4 Riksdags-Ordningen, angående Regeringens rätt att sammankalla Riksdågavna i landsorternå?: Reg. Form. 4 50. Rikedogarna skola hållas i Bikets Hufvudstad; så fråmt ej synnerligen vigtiga omständigheter göra ett undantag der, ifrån nödigt eller nyttigt. Konuvgen utsätte då, i samråd med Rikets Ständers fullmäktige uti Banken och Riksgäldskontoret, en anvan Stad, der Rikets Ständer böra samlas, och kalle dem dit till den tid de sjelfve förut bestämt, eller, vid Urtima Riksdagar, till den tid, som Konungen påbjuder. Riksd. Ord S 3. Riksdagarne skola hållas i Rikets Hufvudstad, så framt ej synnerligen vigtiga omständigheter göra ett undantag derifrån nödigt celler nyttigt. Konungen utsätte då — — — en annan Stad, der Rikets Ständer — — — som Konungen påbjuder. Den gamla Grunsdlagsföreskriften innehöll bestämda föreläggandet: att Riksdagarna skulle hållas i hufvudstaden, utom i de fall, då fiendens framträngande, eller pest, eller andra lika vigtiga hinder göra det omöjligt, eller för Rikets Ständers frihet och säkerhet vådligt. Redan vid läsningen af dessa olika anledniogar till Riksdagarnas saramankallande utom hufvudstaden, fipner man lätt den anda, som söker göra sig idet nya förslaget gällande. Begreppen om nödigt och nyttigt, i Regeringens språklära: och om hinder, som göra sammankomsten omöjlig eller för Riks-Ståndens (märk, Rikets Stånders, icke faktionernas) frihet och säkerhec vådlig: skillnaden i dem inses ar? en hvar; men de framläggas också ganska tydligt i ingressen till Utskot-tets Betänkande, der det yttras: Enligt Grundlagarnes nu gällande bud, skola Riksdagarne hållas i Rikets Hufvudstad, om ej vissa, uppräknade och underförstådda, vigtiga hinder göra det antingen omöjligt, eller ock för Rikets Ständers frihet och säkerhet vådligt. Då till det omöjliga någon förbindelse ej eger rum, synes förra vilkoret nästan öfverflödigt. Det senare åter i termerna nog inskränkt, kunde lött föranleda villrådighet i valet mellan legens bokstafliga åtlydnad och den bjudande nödvändighetens kraf. Ty det gifves visserligen flera vådor än sådane, som det öfverhängande ögonblicket uppenbarar. Ett befaradt, måhända blott fördröjdt fredsbrott — en börjande , om än icke utbredd farsot, — en af Rikets fiender väckt och underhållen orolig sinnesstämning, — en mer än vanligt ömtålig beskaffenhet af det ärende, som emellan Statsmagterne skall afhandlas, hvarvid likväl 3 f. BR. O. ej vore ordagrannt tillämplig, — allt detta utgör ock vådor, hotande medelbart och på afstånd, men tilläfventyrs snart förverkligade, om de ej i tid undvikas. Utsträckningen måste följaktligen lemnas åt villkoren för undantaget, betraktadt från nödvändighetens synpunkt. Dock det är äfven, till någon del, från nyttans , som detta ämne vill med oväld och noggrannhet pröfvas. Motionären har redan ådagalagt de redbara fördelarne af minskning i tid och kostnad.