Aftonbladet – 9 januari 1835, sida 1

teke Kkunrtae es2 rum , så hade Ulskoitet handiat 1 öfverensstämmelse med grundlagen. SVEN HEUQRLIN från Kronobergs Län (skrifteligen) an åg det vara ostridigt, att Riksens Ständer icke äga rätt alt vid desna Riksdag afgöra de väckte frågorna, men att de likväl voro berättigade att besluta huruvida de stola hvila till nästa Riksdag eller ej, ty annars vore alldeles öfserflödigt, at Konst. Utskottet hemställde sina förslag till Riksens Standers bedömande. Utskotten voro tillsatte att yttra sig öfver de ämnen som biifvit dem förelagde, och det om hvardera särskild, utan sammanblandning; ty annars vore det lätt för ett Utskott arr hindra framgången af hvarje, af Ständerne såsom nyttig ansedd motion, endast derigenom att den sammankopplades med något skadligt förslag. Utskottets förklaring att först sedan förslaget till Tryck frihetsmålens hänskjutande under Domstol, sblifvit vid nästa Riksdag, i sammanhang med det till Indragningsmaktens upphörande, gilladt eller ogilladt, kunde fråga uppstå om Juryinsättningensåter upptagande eller reorganisation, ansåg Talaren endast betyda en förklaring att godtycket skulle upphöra, blott allmänheten först släppte ifrån sig alla garantier mot samma godtycke; och endast tillkommet för att, under förespegling af den förhatliga indragningsmaktens upphörande, förmå eller locka Ständerne att afstå från Tryckfribetens enda värn: Juryn, hvilket gaf Talaren anledning att omtala en berättelse om en bonde, som hade en dålig tygel på sin häst och derföre ville skaffa sig en ny; tag först bort den gamla, sade hästen, så kan du sedan få dig en ny; nej, svarade bonden, den gamla får ligsa där så länge, tills den nya blir färdig: du kunde annars göra mig något spratt under tiden. Talaren föreslog, att Ständet måtte uppmana sina Ledamöter i Konst. Utskottet att hädanefter, hvartill äfven, då Utskottets beslut vore af ingen vigt, räknades förevarande frågor, respektera nationens opinion och derigenom liksom återbringa, ej Tryckfrihetsförordningen, utan Konstitutions Utskottet till dess ursprungliga skick. ANDERS NILSSON från Östergöthlands Län, (skrifteligen) hade reserverat sig mot Utskottets utlåtande, och yrkade att Utskottets afgifoe svar på återremissen måtte anses vara utan kraft och verkan. Tryckfribeten vore lagarnes och sedernes värn, och utgjorde, genom sitt inflytande på den allmänna bildningen och upplysningen, det mest verksamma : medlet för vinnande och bibehållande af medborgerlig frihet, hvarföre den också borde befrias från de densamma pålagde fjettrar, hvilka, ehuruväl i sig sjelfva otillräcklige att hämma arghet och illist ighet, dock voro mer än mägtige att qvarhålla den i ett tillstånd af förnedring. Det vore derföre önskligt att Juryinrättningen erhölle en bättre erganisation, och att Utskottet alitså måtte bestämdt åläggas, att vid denna Riksdag inkomma med nytt förslag till Juryns ändamålsenligare organisation. JACOB KIBLBLOM från Södermanland, ansåg, ati: om Konst. Utskottet icke kunde förmås föreslå afskaffandet af Indragnivgsmakten med bibehållande af Juryn, borde de Utskotts-Ledamöter, som medverkat till beslutet, hafva förverkat Riksens Ständers förtroende och i anledning deraf opåminte resignera, men i händelse de icke läto sig dertill beqväma, skiljas ifrån sine platser i Utskottet, och lemna rum åt andre, som med viljan förenade lörmågan att rätt tyda Grundlagen. Flere Ledamöter förenade sig med KIBLBLOM, derpå NILS MÅNSSON yttrade: Ånyo hafva vi fått ett så kalladt mästerstycke af KonstitutionsUtskottet, men om det är ett mästerstycke, så är det i sanning underligt, och jag ville kalla det missfoster. Rubriken tillkänonagifver det syftemål, att binga Tryckfrihetsförordningen till dess ursprungliga skick. Dertill fordras att bibehålla Juryinrättningen, men afskaffa Indragningsmakten. Dessa söker likväl Utskottet att så sammanbisda, att den sednare ickn Må kunna, utan i förening med den förra afskaffas, oaktadt alla fyra Stånden gemensamt funnit endast Indragningsmakten böra upphöra, och oaktadt, enligt 2 mom. af 56 S. B. F., Utskottet bordt ställa sig detta till efterrättelse, hällst det synes naturl: gt att 4 Stånds gemensamma tanka bör vara mera bindande, än Ståndens skiljaktiga meningar, lIvilka. likväl, hvar för sig, Utskottet bör iakttaga vid den samruanjemnkning Utskottet i sådane fall åligger. Det ar icke tänkbart att sjeltmyndige Ständer någonsin velat urderkasta sig ett sådant förmynderskap, som det Utskotiet nu försöker att få utöfva. Lyckades i