Aftonbladet – 8 januari 1835, sida 1

grundlagsenlig behandlinvg. Konst. Utskottet torde icke heller biifva mera benäget, att ånyo upptaga frågan, om den afslogs än om den återremitterades, och följden sku!le måhända blifva att Utskottet lät saken förfalla, så att Ständernes önskan, att denna del af betänkandet vid nästa Riksdag måtte definitivt afgöras, ginge om intet. Doktor HOLMSTRÖM förklarade att frågan om indragningsmakten ingalunda vore antagen till grundlagsenlig behandling vid nästa Riksdag. Ståndet hade endast förklarat att frågorne derom och om juryn barde åtskiljas, och det tillkomme nu Ståndet att ogilla Ut-kottets opinion. Följden kunde i sådant fall visserkgen blifva den, att intetdera förslaget blefve hvilande, hvilket torde blifsa olägligt för dem, som enständigt yrkade den enas förkastand2 och den andras antagande; men grurdlagen måste ändras, innan något giundlagsförslag kunde affordras Utskottet. Kontrakts-Prosten HALLSTROM. ansåg ett rent afslag strida både mot Ståndets förra beslut och grundlagen, och om Konst. Utskottet förmåddes att afstå från att yrka sambandet emellan de bägge delarne af sitt förslag, qvarstod den at Ståndet redan bifallna frågan om Indragningsmaktens afskaffande, såsom hvilande till behandling vid nästa Riksdag. Doctor HEURLIN ansåg äfven betänkandet icke kunna afslås, utan endast böra återremitteras. Frågan om Indragniogsmakten vore redan afejord och, i afseende på Juryn, återstod det för Utskottet att sammanjemka de olka meningarne. Möjbgt vore att Utskottet ej gåfve vika, utan konseqvent fortfor att vilja påtvinga Ständerne sitt förslag, hvarutaf säkerligen ett obehagligt förhållande skulle uppstå, men i sådan händelse vore bättre att förslaget i glömska begrofves, än att Uiskottet växte Ständerne öfver hufvudet, och denna nödhjelp återstod i farans stund. Biskop THYSELIUS framställde vådan i allmänhet af tvänne återremisser å samma betänkande; vore sådant tillåtet, kunde ej inses något hinder för 3, 4 och ändå flere, tills Utskottet slutligen måste gifva vika. Doktor HEURLIN yttrade att det vore en stor skillnad mellan frågan i sitt nuvarande skick och Uiskottets förra Betänkande. Nu tvistades om formen; förra gången om sjelfva saken, I sednare afseendet gör Ståndet nu icke någon ändring, utan ville endast afböja Utskottets tilltag, att framtvinga en grundlags-förändring, som Ståndet ogillat, eller, änaå närmare, man åsyftade endast få upplöst det samband, som Utskottet egenmäktigt knutit emellan 2:ne väsendtligt åtskiljda frågor. Återremiss vore således ej emot grundlagen. Biskop THYSELIUS medgaf att skillnad vore emeilan förra Betänkandet och detta, som innehölle svaret på återremissen, men så är det nästan alltid. Om man nu tillate återremiss på återremiss, skulle man snart få tillåta dem i oändlighet, Vestigia terrent. Dom-Prosten LIDMAN instämde med Biskop Thyselius, och Prosten ÅSTRAND ansåg återremiss leda till enahanda resultat som afslag, men om den förra beslöts, hade Ståndet åtminstone varit konseqveat, Doctor HOLMSTRÖM invände att äfven i fall Ståndet beslöt återremiss, torde det vara svårt ait ändra Utskottets öfveriygelse, emedan Ståndet nu icke bade annat dervid att säsa än hvad det förut yttrat, och instämde i hvad Biskop Thyselius anfört om vådan af prejudikatet. Prostarne ÅSTRAND och HALLSTRÖM yrkade att Utskottet sku!le åläggas att sammanjemka Stän dernes olika menningar. Doctor HBEURLIN erinrade om ett vid sistlidne Riksdag inträffadt enahanda förhållande emellan Konst. Utskottet och Ständerne, då Utskottet återskickade ett af Ständerne återremitteradt Betänkande i dess förra skick, med enabanda anspråk att bvila till grundlagsenlig behandling till påföljande Riksdag, hvilket förekoms derigenom att detta betänkande bordlades under sista plenum, och derigenom kom at: förfalla. Professor AGARDH ansåg, att, i afseende på formen borde Ståndet ej återremittera, utan endast förnya sin förra återremiss, emedan Utskottet ej, enligt sin pliat, derå fästat något afseende, Biskop WINGÅRD anmärkte att om man ville ålägga Konstitutions-Utskottet att iakttaga 536 q.