Aftonbladet – 7 januari 1835, sida 3

——7-—-— ,Ao-— skyndade sig att upphugga denva3 men då han upptog, var han redan död. Ett ord om de Gamla och de unga; till Statstidningens Filaletes. Mine käre Fil-lö:es! Jag har urder Julhelgen läst och återläst Din artikel i Statstidningen för den 22 Dec. sistl. årv om de gamla och de unga; men har äsnu icke rätt kunnat fatta Din afiigt med densamma. Jag ber derföre att du täcktes derom lemna mig en och annan närmare upplysning. Du tyckes i denna artikel utgå från påståendet, att det gamla tänkespråket: Ingenting nytt under solen, först i våra dagar lidit ett, ja blot ett enda undantag; och efter något letarde, tror jag mig hafva funnit izom en rik svepning af ord, skelettet af Din tanka, nemligen att nutiden, i följd af någon förändring i menniskonaturen, skulle utmärka sig genom det inträdande slägtets otåliga sträfvande att tränga sig tätt inpå det ännu ej bortgående; och denna utomordentliga trängtan, menar du, yttrar sig icke allenast uti förkastandet af det som var, men äfven, till råga på olyckan, uti utdömmandet af dem, som voro. Jag vill väl ej inlåta mig i strid, om en sådan tankas mer eller mindre rigtighet; men mig synes det åtminstone icke alldeles redigt tänkt, atc föreställa det ena slägtet så absolut skiljdt ifrån ett annat, att det kan sägas i samma absoluta mening, inträda i slutna leder för a:t uttränga ett, som ännu ej är bortecående. Slögtlederna ligga i en sammanhängande kedja; mellanlänkarne från ung till gammal äro många; det gifves inga bestämda tidpunkter för den enas eller för den andras bortgång; men det är deremot de större, de vigtigare grundsatserna, som dela de tänkande menniskorna och dessa grundsatsor byllas å ena sidan af både gam la och unga, likasom de å den andra motarbetas af både unga och gamla. Eller, Philaletes, månne du ej uti sjelfva denna uppställning alltför mycket eller mera än du velat, afsiöjat ditt hjertas innersta? Månne det kan tydas såsom otillbörligt, om man tror, att du här figurligt nyttjat benämningen af slägte, under det hela din tankegång blott varit sysselsatt med en regeringspersonal, som kan tilloch afsättas, och hvilken sålunda icke allenast har varit, utan af naturnödvärdighet äfven måste vara ett föremål för olikartade önskningar, i anseende till bestående eiler fall? Månne icke under tankehvimlet, du låtit förleda dig att betrakta din mnärI maste omgifning såsom det ännu icke bortgående slägte. hvilket befinser sig i trångmål; och månne det icke är härigenom du faliit ini det stora misstaget, att påbörda den slägtgräns du afser såsom ungdomens, att nu mindre än förr, egna helgd åt det heliga, vördrad åt det vördnadsvärda, aktning I åt det törtjenstfulla, beundran åt det dygdiga, be: röm åt det nyttiga? Du qvider öfver tillämpningen af epithetet föråldrade, icke mindre på menniskor än på grundsatser, lagar, samhällsinrättningar; och du kallar striden emot det föråldrade, naturrvidrig. Huru vill du, att den tänkande forskaren skall uppfatta och förstå detta? Hela växtriket häm tar sin näring ifrån förruttnelsen:? och må: ne ej förhållandet är detsamma inom tankans, inom grundsatsernas, inom erfarenhetens, inom formernes områden? Ifrån den ena grundsatsens hundraåriga tillämpning kommer man slutligen till en faktisk öfvertygelse om dess olimplighet för ändrade tidsförhållanden. Den föråldrade grundsattsen faller och efterträdes af en annan, som senom sin öfverensstämmelse med tidsandans fordringar varar den tid som behöfves för att åstadiomma ännu ett steg på bildningens bana, och så vidare, ända i oändlighet, till det mål vi hvarken kunna ana eller förutse. Med lagar och författoingar är förhållandet enahanda: hvad sora passade för en tid, passar icke mera för en annan, och behofvet af en strid, i detta afseende, emot det föråldrade, bevisar blott oskicklighet hos de lagstiftande; det är den bristande uppmärksamheten, att i tid uppfylla samhällepas bebof, som äro enda anledningen till striderna och hvarförutan de alldrig kunde koroma i fråga, men hvarigenom de också, långt ifrån att vara naturvidriga, blifva helt och hållet naturenliga. Eller, har icke föränderligheten städse utmärkt samhällsinrättvingarnes bana. Du sjelf, Philaletes! uppdrager ja öfvergången från familjlifvet till samhället: och huru mingfalldiga skiften skulle icke dia tafla förefatt Ara dan hicitarnickt uannlacit tillkomsten af vår