FOR Val DICK, alt om Icke en uilryek nee gö:es emellan Konungen såsom statsmagt och Konungen såsom person, så är all yttrande rätt Och all personlig frihet ställd under beroendet af det g.vänsJösaste godtycke. Man invände ej att det är åen sednare, hvars beilgd man åsyftat; ingen förnuftig menniska har någonsin velat förnärma henne, och det är likväl förmodligen för så beskaffade menniskor, man stifta: lagen. Vi hafva redan omnämndt våra motståndares insidiösa stridssatt. Vi kunna ej för ofta fästa uppmärksamheten på den inkonstitutionella taktik man sökt införa, att skjuta Konungens person framför sig, att förblanda henne med Konnngamagten, att förneka ej blott Grusdlagens anda, utan dess egna ord, att wilja draga dem undan ansvarighelen, som grundlagen bestämt derföre, och hvälfva henne på den individualitet, som hon derifrån fritager. De saärjande uttrycken i det nya Lag-förslaget: Konungens person och g-rningar, lemna sålunda det vidsträcstaste fält åt illvitjan och förtydningen, att benämna såsom en smäd-lse mot Konungen, hvad som endast är ett ostraffcligt yttrande om Konungamaktens handlingar, och att på detta sätt göra sig af med hvarje besvärlig motståndare, hvarje Öppositions-man, hvarje publicist; mean kan tilläg 882: hvarje enskild fiende, ty det gift ves väl knapt någon, som ej en eller annan gång råkat fälla äfven skarpt ogillande yttranden om någon offentlig anstalt, någon Styrelsens åtgärd, Ingen må tro sig. skyddad derigenom, att han använder Konstitutionens egna ord; Man skall svara bonom att man ej frågar derefter, utan endast håller sig till den nya lagens. Må han ej eiler tro, att han undviker anfallet, om han undviker att nämna konungen, och endast talar om -Regeringen eller Styrehen. Vi äro i tillfälle att med facta öfvertyga honom om sitt misstag. En tidning som ej tyckes vara främmande för de åsigter, som gälla inom Administrationen, Svenska Minerva för d. 216 December förlidet år, yttrar med oförtäckta ord: Med Regeringen vill man blott förstå Konungen i Stats-Råde ; men helst Stats-Rådet allena. Men äro icke Konungens gerningar inom Statsrådet lika fredade för vråoga omdömen, som utom det? Och bör ej Hans Majestät alltid hållasi helgd? förgäfves bemödar man sig att skilja mellan konungen och Statsrådet, och anse det sednare såsom den egentliga Regeringen. Statsrådet regerar ic ke: det meddelar icke, på eget bevåg , några beslut 3 det vidtager inga åtgärder; det går endast Konungen tillhanda med råd och upplysningar. Äfven inom Statsrådet förblifver Konungens makt odelad; ty Han ensam besiu:ar, ehuru Statsrådet ansvarar för att besluten instämma med Regeringsform och allmän lag. ÄAnfallen emot Regeringen träffa alltså i främsta rummet, Konungens person, och följakteligen när man talar illa om Regeringen, talar man i sjelfva verket illa om Konungen. För att undslipppa följderne af dessa med stratf ansedda anfall, har man diktat en moralisk person, kallad Regeringen, hvilken Regerings-formen icke känner. Man finner häraf, att det icke varit nödvändigt endast till skydd för den Kungliga personligheten, som man velat hafva lagen förändrad, ty hon behöfver i sansing icke detta skydd; utan för andra ändamål. Vi vilja likväl icke påstå, alt dessa ändamål varit bestämdt åsyftade, att de, som föreslagit lagen, ens gjort sig reda för den latitud, hon lemnar åt domaremaktens godtycke, åt servilitetens beställsambet, eller åt de maktegandes skuggrädsla, hämdelust el!er småaktiga passioner. Vi vilja endast fästa uppmärksamheten på, hvarthän den kan leda, Man talar om den sköna benådniogsrätten. Hvarföre icke snarare tala om den ännu skönare rättvisan; hvarföre göra något inom staten beroende af en så tillfallig sak som en individs lynne, då denna individ vexlar som alla andra menskliga ting, och en makt, som i dag eller i morgon innehafves af en stor och upphöjd personlighet, en annan tid kan innehafvas af dess fullkomliga motsats? Om man kan förtro menniskors hf, frihet och borgerliga existens åt denna tillfäll:ghet, hvarföre icke lika gerna deråt förtro allt annat; och hvartill behöfves då någon slags lag? Nu erinre man sig härtill det egna förfarandet med så kallade Majestätsbrott. De skola ej underkastas någon judiciel procedur, förr än Konungen yttrat sig huruvida åtalet bör fortsättas eller nedläggas. Med detta yttrande kan råka att dröja länge nog, emedan Konungen kan vara frånvarande aller hindrad af andra åtender. eller föredragan