1V1AajeStater. : När sålunda straffet skulle förändras och invit:ativet togs af den Statsmakt saken närmast rörer, borde man kuonat vänta att hon ställt sg i paritet med den andra Stalsmakten, och ingen skulle sagt, att hon derigenom ställt sig för ligt. I dess ställe, hvad bar bon föreslagit? ett ända till tioårigt fängelsestraff, åtföljdt efter omständigheterna af den borgerliga döden: ärans förlust; och Lag-Utskor:tet har derjemte bibehållit dödsstraffet. Detta är, hvad Insändaren i Stats-tidningen kallar ett skört vittnesbörd om tidehvarfvets ljusare, menskligare åsigter. Om men ville varit konseqvent, så hade man icke gjort en så himmelsvid skilisad mellan ansvaret för för: mädliga uttryck mot Konungamakten och försmädliga uttryck om Riksens Ständer eller någon af deras fördelningar. Hvad vi bafva sagt, rörer Konungamakten. Det återstår att betrskta frågans andra sida: den Kol. Personligheten. Det är denna, som man vil! hafva omgärdad med ett högre skydd. Vi medge behofvet d-ra?; men konstitutionen har tilräckligen försett honom med ett sådant, då hon stadgat, att Konungens gerningar aldrig kunna åtalas. Man skulle kunna iycka, att en person, omgifven med detta bröstvårn af oantastlighet, hvilken sålunda aldrig kan blottställas för de chikaner, de obehag af alla slag, som kunna drabba andra menniskor genom deras dragande inför rätta, med eller utan skäl, borde kunna med likgiltighet anse de verkligen oskadliga förolämpningar, som med ord -kunna tillfogas, ty emot förolämpningar i gerning är han skyddad genom särskilta lagstadganden, hvilka alla medföra lifsvets förlust. Denna åsigt afsaken vinner ännu mera stöd om man betraktar naturen af det lidande som genom smädelser kan förorsakas. Detta beror till en väsendtlig del af personerras politiska ställning. Det är icke smädelsen i och för sig sjelf sim sårar, det är smädarens individuahiet. Om denna står på samma grad inom samhällseller bildnings-skalan, som den smädade, och ännu mer, om han står öfver honom, så kan anfallet vara smärtsamt, emedan såret gifves af en lika stark eller starkare; står han åter under honom i makt och betydenhet eller i moraliskt och intellektue!t värde, så sätter vanligtvis den smädade emot anfallet ett vapen, som ej förfelar sin kraft i föraktet. Vi vädja till våra Läsare: om någon af dem angripes af en drucken på gatan, af en smutsig käring eller någon dylik person, stämmer han densamma ver kligen inför domstol för att begära uppvättelse? Anser han sin beder förvärmad genom skymforden, eller tror han sig hafva vunnit, i fall smädaren straffas derföre? Äfventyrar han icke deremot att ådraga sig en löjughet, vida större än skymfen genom en dylik rättegång, och skulle han icke tvärtom anse sig verkligen skymfad i fall någon förutsatte att han behöfde en sådan upprättelse? Skälet är, att angriparen stod alltför lågt under bonom, för att kunna såra. Skärskådom vidare smädelsens natur. Den består, antingen 1 osauna uppgifter, och beskyllningar eller i skymfeliga omdömen eller epitheter. Om dessa sednare grunda sig på sannfärdiga fakta, så äro de egentligen blott uttryck af den enskilta uppfattningen, och kunna då vara oriktiga och omilda, men äro tj egentligen smädeliga. Besiå de åter i osanningar, så står det alltid i den smädades förmåga, märkom det väl, att, enligt serskilda lagbestämmelser för lögnaktiga uppgifter, tvinga smädaren, att antingen bevisa sina ord, eiler ansvara derför och återtaga dem. Detta sednatre utgör det verkliga straffet, och den högsta upprättelse som den lidande behöfver Men man tycker, att Konsungens personlighet behöfver något mer. Man vill, att han skall vara förolämpad af det, som ej förelämpar någon enskild, att han skall vara retligare, ömtåliga re, hämndfullare än individen. Inser man då icke, att om Konungen förklarar sig smädad, förklarar han i och med detsamma att smädaren står i bredd med eller öfver honom? Inser man icke, att ju högre föremålet är, desto svårare är det att träffa, och ju mer man pästår det vara träffadt, desto mer neddrager man det i sjelfva verket från sin högre sfer, till angriparens låga kret;? Men antagom, att en Konung verkligen en gåpg ansåg sig förorättad af något skymford, fällt med eller utan uppsåt, af något förnärmande omdöme, yttradi af öfverilningen, ruset eller illviljan ; antagom, att han ville begagna den utväg lagen öppnar, för ait vinna straff på smädaren, låtom oss då se huru lagen auser dylika